Recension

2 dagar i ParisSvårt att inte gilla Delpy

Under strecket
Publicerad
Annons

Julie Delpy måtte ha haft ett stort uppdämt behov av att göra film. Till sin debutfilm som regissör har hon inte bara skrivit manus och spelar huvudrollen, hon har även med sin mamma och pappa i rollerna som sin mamma och pappa, har skrivit musiken och sjunger den själv. Det är svårt att inte tycka om henne efter de förtjusande romantiska filmerna Bara en natt och Bara en dag mot Ethan Hawke. 2 dagar i Paris är lätt att se som en fortsättning på de filmerna, en nästan helt och hållet dialogburen komedi som utspelar sig under en begränsad tid.

Marion (Julie Delpy), som är fotograf med synfel har alltså tagit med sig sin amerikanske pojkvän Jack, som är inredningsarkitekt för att träffa hennes föräldrar och se hennes uppväxtmiljö i Paris – lite som en Meet the parents på franska. Pappa tillagar flådd kanin och målar erotiska tavlor. Mamma talar längtansfullt om gruppsexet i sin ungdom och går självklart ut och in i dotterns sovrum som hon vill. Marion träffar hela tiden på gamla ex som hon har uppgörelser med när hon inte hamnar i gräl med taxichaufförerna. Ibland undrar man nästan hur det står till däruppe hos Marion. Inte att undra på att stackars Jack blir frustrerad.

Annons
Annons
Annons