Svårt att bli klok på EU-toppmötet

Under strecket
Publicerad
Annons

Radiokrönika
På torsdag inleds det EU-toppmöte som förmodligen kommer att innehålla, bildligt talat, intensiva slagväxlingar mellan Jacques Chirac och Tony Blair. Agneta Ramberg lät i gårdagens God morgon Världen! rapportera att somliga befarar rena holmgången. Vad ligger nu bakom den oenighetskultur som kan få fransmän att opponera sig mot något bara för att britterna är för, och tvärtom? Hur ser man i de båda forna stormakterna på den politiska framtiden? Intervjuer med talesmän från båda sidor av Engelska kanalen utgjorde i någon mån en illustration till föreställningar om brittisk kyla och gallisk galla. Men så mycket klokare blev man inte av att lyssna.
Såväl utrikesminister Jack Straw som Nick Pierce, chef för sitt lands ledande vänstertankesmedja, talade om att Blair med regering driver vad som kan sägas vara en ”anglosocial modell”, en politisk linje som medger såväl marknadsflexibilitet som socialt ansvar. Britterna har vind i seglen nu, de kan peka på låg arbetslöshet och ekonomisk tillväxt,
Blair är nyss omvald medan Chirac liksom Schröder är stukade farbröder. Den brittiska blandmodellen, blairismen, är precis vad ”den nya världen” och Europa behöver.

Nå, hur kontrar fransmännen? Jean-François Kahn, ja-röstare och chefredaktör för den oberoende vänstertidskriften Marianne, menar att britterna inte är lösningen utan en del av problemet. Britterna vill inte ha någon politisk union; de vill föra brittisk politik. Ett annat problem, anser Kahn, är utvidgningen av EU. Man skulle först ha behövt en konstitution och därpå införlivat nya stater - nu har tågordningen varit den motsatta. Med några relativt få justeringar - exakt vilka framgick inte - i den av majoriteter i Frankrike och Nederländerna förkastade lagtexten, fortfor Kahn, skulle till och med britterna kunna acceptera den.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons