Annons
X
Annons
X
Musik
Kommentar

Dan Backman: ”Svårt att argumentera mot valen”

Polarpriset överraskar sällan – men samtidigt är det svårt att säga att jazzveteranen Wayne Shorter och hitmakaren Sting inte skulle vara värda utmärkelsen, skriver Dan Backman

Polarpriset 2017
Wayne Shorter och Sting.
Wayne Shorter och Sting. Foto: Michal Fludra/IBL

Efter 25 år med Polar Music Prize har det utkristalliserat sig en viss typ av pristagare. Lång karriär, oomtvistad musikalitet och bred publikbas favoriseras. Udda och provocerande musikaliska konstnärsskap i utkanten undviks. Det är lite trist och leder till ofta förutsägbara prioriteringar. Samtidigt är det väl så det blir med stora musikpriser. Märkligare är det att en av vår tids största och viktigaste genrer, hiphop, helt ignoreras. Nästa år måste det väl ändå vara dags?

Sting och Wayne Shorter, stämmer mycket väl in på juryns preferenser. Även avseende ålder, kön och, åtminstone när det gäller Sting, hudfärg. Under årens lopp har det ju blivit en klar snedfördelning till de äldre vita männens fördel.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Med detta sagt är årets pristagare lika oantastliga som tidigare års. Man kan gäspa lite klädsamt och räkna upp minst hundra roligare och intressantare musikskapare, vad sägs till exempel om Bernt Rosengren och Carla Bley? Eller David Byrne och Kate Bush? Bara för att ta några lika solida men något piggare namn ur högen av kandidater. Men, ur ett formellt musikhistoriskt perspektiv är det ändå svårt att argumentera mot valet.

    Annons
    X

    Saxofonisten och kompositören Wayne Shorter, 83, tillhör jazznoblessen sedan slutet av 50-talet då han kom ut på den amerikanska jazzscenen via Horace Silver och Art Blakeys band.

    Basisten, sångaren och kompositören Sting, 65, känner vi som soloartist och medlem av new wavebandet The Police. Sting inledde också sin karriär med jazz och har spelat med många prominenta jazzmusiker, dock inte Wayne Shorter.

    Båda har framträtt med många olika konstellationer. Shorter, som spelar tenor- och sopransax, har varit medlem av två jazzhistoriskt sett extremt viktiga grupper, Miles Davis andra kvintett (1964–70) och Weather Report (1971–86). Sedan 2000 har han framgångsrikt lett sin egen akustiska kvarett.

    Sting, som kommer till Dalhalla i sommar, är förstås mer allmänt känd. Orättvist häcklad av många, särskilt rockskribenter, för sin påstådda präktighet men älskad av ännu fler för otaliga hits. Både med The Police (”Roxanne”, ”Message in a bottle”, ”Every breath you take”) och som soloartist (”Fragile”, ”An Englishman in New York”, ”Fields of gold”).

    Vid sidan av pophitsen, som slutade komma en bit in på 90-talet, har Sting gett sig ut på lite olika musikaliska upptäcktsfärder. Han har laborerat med jazz och olika etniska influenser, framfört renässanssånger av John Dowland, till komp på luta, blåst upp de egna sångerna till symfoniskt format och skrivit en lågmäld men alldeles utmärkt musikal, ”The last ship”, om uppväxten som Gordon Sumner i skeppsbyggarstaden Wallsend i nordöstra England. Den har satts upp på Broadway och utgavs på skiva 2013.

    Det senaste albumet, ”57th & 9th” kom i slutet av förra året. Dessvärre är det en rejält tråkig uppvisning av hur stelbent och fyrkantigt rockande Sting också kan vara.

    Wayne Shorter är även han en mångsidig herre. Oerhört respekterad och hyllad, även om jag kan tycka att han är lite för kyligt kalkylerande och esoteriskt utsvävande som musiker. Särskilt på sopransax.

    Med Miles Davis och egna gruppen Weather Report var han nyskapande och ledde utvecklingen för ett tag. Han lämnade Miles 1970, efter att varit med på milstolpen ”Bitches brew”, och bildade Weather Report med Joe Zawinul 1971. Shorter och Zawinul ledde en ensemble med tidens toppmusiker, bland annat vildhjärnan och basvirtuosen Jaco Pastorius, och introducerade etnoinfluenser i fusionjazzen. Deras ”Birdland”, skriven av Joe Zawinul, är en klassiker och har nått långt utanför jazzkretsarna.

    Efter tiden med Weather Report har Shorter gjort enstaka men minnesvärdas insatser med Joni Mitchell, Steely Dan och Santana. Samarbetet med Joni Mitchell har varit särskilt intensivt: mellan åren 1977 och 2002 var Shorter med på tio av den Polarprisvinnande Mitchells album. Bland annat albumet där basisten och kompositören Charlie Mingus stod i fokus. 1974 gjorde han en underbar platta med brasilianaren Milton Nascimento, ”Native dancer”.

    Produktionen med kvartetten från 2000 och framåt har inte varit lika profilerad, här handlar det mer om ett akademiskt förfinande och fördjupande av de jazzmusikaliska medlen än ett djärvt utvecklande och framåtskridande. Men ändå, vid 83 års ålder är Wayne Shorter fortfarande en saxofonist och bandledare att räkna med.

    Annons
    Annons
    X

    Wayne Shorter och Sting.

    Foto: Michal Fludra/IBL Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X