Recension

LohengrinSvårbegriplig surrealism

DRÖMLIKT Det är synd på alla skickliga sångarinsatser att Kungliga Operans uppsättning av Wagners Lohengrin inte når fram. Regissören Stephen Langridge vill säga mycket, men förklarar för lite.

Under strecket
Publicerad
Regissören Stephen Langridge skapar ett drömspel fullt av gåtor där allt badar i blått sken.

Regissören Stephen Langridge skapar ett drömspel fullt av gåtor där allt badar i blått sken.

Foto: ALEXANDER KENNEY
Annons

Efter alla framgångsrika år med Kungliga Filharmonikerna stod nu äntligen Alan Gilbert framför Hovkapellet. Förväntningarna var stora, och de som följde Lohengrin genom P2:s direktsändning måste ha uppfattat påskaftonens premiär som en total succé.

Och musikaliskt är det på högsta nivå: en dröjande, ädelromantisk Wagner, full av exakt utmejslade detaljer i orkestern och en känslig dynamik som aldrig dränker sångarna. Det är svårt att fatta att detta fingertoppssäkra framförande var Gilberts första Wagnerföreställning.

Annons
Annons
Annons