Recension

Dear Jesus, do somethingSvajig framtidsresa i backspegeln

KOMPLEXT Utställningen ”Dear Jesus, do something” är en enda stor påminnelse om livets förgänglighet. Men genom att placera sin filmestetik i ett framtidsoptimistiskt 1960-tal skapar Johan Bergström Hyldahl ett glapp till vår tid som delvis förtar innehållet.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

”Dear Jesus, Do Something!” video still (beskuren).

Foto: JOHAN BERGSTRÖM HYLDAHL
Annons

Undergången är nära i Johan Bergström Hyldahls utställning ”Dear Jesus, do something”, där en 25 minuter lång svartvit film utgör huvudnumret. Filmen saxar mellan flera olika berättelser och tematiken spänner från fåfäng, mänsklig strävan efter kunskap till tafatt handlingslöshet inför det oundvikliga slutet. ”There is plenty of misery for everyone”, som det står på en skylt mellan två scener.

Tilltalet är dock uppsluppet och lätt absurdistiskt. I filmen ser vi en grupp amerikanska soldater dansa i månskenet till en sång som i nästa scen visar sig komma från en fyrhövdad, svart manskör. Kören jammar på i en tom kupé i ett tåg som senare kommer att störta ned i avgrunden från en ofärdig bro. I dessa scener är sambanden närmast drömlika och kretsar kring det ofrånkomliga slutet. Mot detta ställer konstnären två mer sammanhängande berättelser där människans tillkortakommanden står i centrum. I den ena möter vi uppfinnaren som skapat en maskin för att skåda någon sekund in i framtiden, i den andra möter vi rymdfararen som ser fram mot att landa på månen.

Annons
Annons
Annons