Annons

Historiens vita fläckar. Om rasismens rötter i SverigeVällovligt projekt om rasism – med besvärande luckor

En samling skelett av foster från Etnografiska museet.
En samling skelett av foster från Etnografiska museet. Foto: Johan Engman /TT

Tyvärr får vi fortsätta att vänta på en gedigen analys av den svenska rasismens utveckling. Ändamålet med ”Historiens vita fläckar” är gott, men boken blundar för alltför många tungt vägande aspekter, skriver Dick Harrison.

Under strecket
Publicerad

Maria Ripenberg.

Foto: ModelhouseBild 1 av 1

Låt mig säga det direkt innan jag övergår till kritik: Maria Ripenbergs bok ”Historiens vita fläckar” har ett mycket vällovligt syfte. Det är inte svårt att sympatisera med ambitionen att belysa vår historias skuggsidor och illustrera hur svenskar i hundratals år har betett sig kriminellt mot folk som klassificerats som underlägsna. Jag hade gärna tagit mig an ämnet själv.

Huvuddelen av bokens innehåll vilar dessutom på solid grund. Inget i Ripenbergs genomgång är att betrakta som nytt, sett ur akademiskt perspektiv. Hon stöder sig på forskning från mängder av kända namn – Herbert Tingsten, Maja Hagerman med flera – och har överlag rejält på fötterna. Vissa av Ripenbergs historiska djupdykningar, i vilka hon varvar medryckande redogörelser för egna reseiakttagelser med välskrivna populärvetenskapliga referat, är narrativa pärlor, som kapitlen om Ghana och Saint Barthélemy.

Annons
Annons
Annons