Annons
X
Annons
X

Suzanne Brøgger - en motvillig frälsare

En gång skrev hon om den förgörande kärleken, sedan gifte hon sig och fick barn. I sin nya bok väver Suzanne Brøgger samman sina egna livstrådar med en hel bys historia. Långt ner till stenåldern. Att feminister i dag kan anklaga henne för svek förstår hon inte alls:

– Det handlar om att vara trogen sig själv. Om jag skrivit samma sak hela livet hade jag inte varit levande.

Hon kom till ett skolhus på Själland - och blev kvar. Nu har Suzanne Brøgger skrivit en bok om sitt hus och sin plats på jorden.
Hon kom till ett skolhus på Själland - och blev kvar. Nu har Suzanne Brøgger skrivit en bok om sitt hus och sin plats på jorden. Foto: MARC DAVIN

Två lejon vaktar skolhuset på den själländska mosse där Suzanne Brøgger bott i hela sitt vuxna liv. Kanske kan man säga att huset är förutsättningen för hennes författarskap. Eller som hon sammanfattar i sin senaste bok Sølve, en plats i Danmark, som kommer ut nästa vecka:

”Om jag hade kunnat uppföra mig på ett helt normalt sätt bland människor, med större täckning i mitt eget väsen, hade jag aldrig blivit för-fattare.”Men också:

”Ibland tror jag att jag blev utvald till att födas i en defekt familj för att bevittna tidsepokens familjeupplösning. Och att jag fick Ziene och Torbjørn som korrektiv…”

Annons
X

Ziene och Torbjørn är grannarna, de numera döda, som en gång tog sig an den unga flicka som damp ner i deras by, fattig och fylld av författardrömmar. I Sølve vävs husets och traktens historia, långt ner till sten-åldern, samman med hennes egna livstrådar och innan jag bjuds in i skolhuset – i den stora sal där hon, sminkad och välklädd, tar emot journalister – inser jag att vi läsare blev lurade. Medan världen, eller åtminstone många kvinnor, jublade över hennes mod att spränga gränser och trotsa tabun i debutboken Fräls oss ifrån kärleken satt hon i själva verket hos grannfrun och drack kaffe prick klockan 16.30 varje eftermiddag.

–Å, jag var fantastisk också, protesterar hon inför sammanfattningen. Jag reste runt i världen och gjorde allt jag hade lust till och upplevde många intressanta och fantastiska saker. Sedan, efteråt, kom jag hem hit och drack kaffe. Det mest fantastiska var kombinationen. Här fanns den ro som jag behövde för att kunna skriva mina böcker.

Grannkvinnorna hade den trygghet som hennes egen mamma saknade. I boken kallar hon sin mor och styvfar för ”de hjärtskärande”, berättar att det var de som en gång köpte skolhuset och installerade badrum med badkar. Inte bara för bekvämlighetens skull utan också ifall hennes mor skulle vilja begå självmord där. Vilket hon aldrig gjorde.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Suzanne Brøgger själv blev förälskad i huset vid första anblicken.

    –Någon har sagt att lyckan är hitta sin plats på jorden. Jag talade en gång med Ingmar Bergman om det. Han kände samma sak när han kom till Fårö. Där var han hemma.

    Vad sökte den unga Suzanne på en ödslig mosse?

    –Jag ville starta mitt liv från början, på mina egna premisser. Frågan är om det går eller om vårt danska uttryck stämmer att ”nissen”, det vill säga tomten, alltid flyttar med. I så fall har jag använt hela mitt liv till att skriva om den där tomten.

    Nu har hon fördjupat sin livshistoria. Med en svepande gest mot de höga skolfönstren talar Suzanne Brøgger om bronsåldersfynden utanför knuten, hur hon möter stenåldern vid havet och att vikingatiden bara ligger tio minuters bilväg bort.

    –Min nya bok är ett svar på allt tv-zappande. Vi kastar oss mellan olika kanaler men ser inte vår egen verklighet. Nu gör jag den synlig genom språket, orden.

    –Det här är mitt svar på cyberspace, ett sätt att reflektera över vår kultur och historia utan så mycket Sex and the city.

    Hennes skratt är ett gapflabb, högt och smittande. Frustande hyllar hon humorn, säger att det var tack vare den som hon blev kär i sin man, han som också är far till hennes vuxna dotter.

    Men du var väl förälskad i honom också?

    –Ja, ja. Men det är nästan samma sak för mig. Jag gifte mig för att få möjlighet att skratta.

    Skrattar ni fortfarande?

    –Varje dag. Annars kan man lika gärna vara ensam.

    Vi är framme vid det svåra nu, att hon – för över 30 år sedan – definierade kärnfamiljen som den mest farofyllda kvinnofällan. Boken Fräls oss ifrån kärleken blev många nyvaknade feministers bibel och rättesnöre och förvandlade Suzanne Brøgger från frispråkig författare till myt och ikon.

    Hur reagerade dina grannkvinnor på boken som var ett direkt angrepp på deras livsmönster och vardagstrygghet?

    –När de hörde titeln sa de: ”Den får du aldrig såld”. Men jag tror aldrig de läste den, de struntade i mina böcker. Vilket väl var tur för mig.

    Det är hon själv som påtalat risken att kvinnor, i kärlekens namn, krymper och anpassar sig efter män. Själv var hon länge beroende av sina grannars välvillighet. När jag säger att det inte verkar enklare tänker hon till några ögonblick, samtidigt som hon justerar hårknuten, och minns sedan:

    –Jag har aldrig varit den som anpassat mig efter flertalet. När jag under min barndom rycktes upp, det hände flera gånger eftersom vi flyttade runt på grund av min styvfars yrke, började jag på varje ny plats med att bestämma vilka normer som jag skulle acceptera. Och vilka jag kunde strunta i. Där har jag varit kompromisslös.

    –Att jag blev accepterad här i byn berodde på att man uppfattade mig som en ”stackare”.

    Hon gick runt som en dotter i husen fram tills mannen kom, han som i boken kallas Kittelhatten – men också hennes ”älsklingsmänniska”. Plötsligt blev balansgången mellan hennes egen värld och den traditionella bondekulturen mer riskabel.

    –Det uppstod en lojalitetskonflikt, helt klart. Men allt blev lättare när jag fick barn. Först då betraktade de gamla här i byn mig som en riktig människa.

    Även många läsare såg hennes äktenskap som ett svek. Maria Sveland ägnar ett helt kapitel i boken Bitterfittan åt sin besvikelse efter mötet med Brøgger.

    Förebilden själv suckar mest:

    –Jag har aldrig velat vara profet. Jag är författare. Och om jag har någon önskan så är det att svika hela tiden. Om en sanning förstelnar och blir till ett monument har den förvandlats till gravsten. Då är man redan död.

    –Livet är ju att något nytt hela tiden öppnar sig. Det är där jag är och vill vara, i de öppningar där det oväntade sker. Det som betraktas som mitt svek handlar inte om att jag sviker utan att jag är trogen mig själv. Om jag skrivit samma sak hela livet hade jag ju inte varit levande.

    Men din kritik mot kärnfamiljen var väl inte bara ord utan en djupare övertygelse? Har åren fått dig att ändra ståndpunkt?

    –Det jag skrev var att kvinnorollen, och kärnfamiljen, var en form av död. Till viss del stämmer det fort- farande, även om mycket förändrats. Unga kvinnor idag är så mycket mer självsäkra, så mycket mindre underlägsna. Men det krävs en kamp för att vara medveten – och den kampen pågår hela tiden.

    I din bok finns ett kort, och ilsket, stycke om när du själv fastnar i kvinnofällan, när du ägnar din kraft åt andras behov och bortser från dina egna.

    –Den gången, som jag skriver om, var jag sjuk. Men förr eller senare tror jag alla kvinnor hamnar i fällan. Och jag har inget svar på hur man kommer igenom könens kamp. Eller klarar det där mysteriet som vi kallar kärlek.

    När hon skriver en lovsång till sin egen man handlar mycket om praktiska ting. Som att han är bra på allt från att byta färgpatroner i hennes fax till att jonglera med en flaska kamomillschampo på näsan…

    –Ja, i och med att kvinnor blivit så mycket mer självständiga blir den elementära frågan vad vi ska ha en man till, när vi kan så mycket själva? Det måste ju vara något extra.

    Så du menar att en opraktisk kvinna har lättare att möta kärleken?

    –Man kan vara praktisk på olika sätt. Mitt resonemang utgår från det gamla bondesamhällets premisser, där relationen mellan kvinnor och män inte var så sentimentaliserad utan handlade om överlevnad.

    –Inför dagens starka kvinnor kan män reagera med två extremer: Antingen tar de till våld för att hävda sitt övertag – eller också blir de bebisar, beroende av den kvinnliga omsorgen. Den tillspetsade frågan blir var den starka kvinnan hittar mannen som kan göra henne gravid?

    Hur har du själv undgått att bli mamma till din man?

    –Jag kämpar varje dag för att inte vara det. Samlevnad kräver, det är det intressanta, att man hela tiden måste hålla sig vaken för att inte falla in i de fällor som finns. Även om kärleken i sig borde vara det som får oss att växa, inte krympa.

    Så egentligen hade din debutbok fel titel, den borde ha hetat Fräls oss ifrån den instängda kärnfamiljen?

    –Det är sant. Men den titeln hade inte sålt lika bra.

    Suzanne Brøgger ser själv inte sina böcker som politiska. De är inga pamfletter, säger hon, de innehåller inga program eller färdiga svar. Om läsarna ändå stimuleras att se sina möjligheter – ja, då är det fint.

    –Fortfarande verkar många drömma om ett mer autentiskt liv. Som om det fanns en mer äkta människa inuti dem, en människa som inte fått chans att utvecklas.

    Hur har hon själv utvecklats av att vara mamma?

    Först efter en lång, lång betänketid säger hon att dottern lärt henne att hon är mer märklig än hon själv trodde. Efter en ny, lång tystnad fyller hon i – med rinnande tårar:

    –Det är en djup kärlek.

    Hon förstärker med ett ord som jag inte riktigt hör, eller vågar fråga om. Men det låter som ”uforlignelig”. Efteråt slår jag upp det i en ordlista och inser att det är samma som svenskans oförliknelig, ojämförlig. Det vill säga den villkorslösa kärlek mellan en mor och en dotter som hon själv aldrig fick uppleva till sin mamma.

    I stundens känslosamhet blev det lättare att byta ämne, tala om Danmarks flyktingpolitik.

    I boken slår Suzanne Brøgger fast att alla länder har problem med integ-rering av invandrare – ”men Danmark har rekordet i fiasko”.

    –Det är en sorglig situation, som gör mig olycklig. För det vi kräver är inte integrering utan assimilering, att de ska bli som vi. Vilket är omöjligt.

    Hon talar utifrån egen erfarenhet, minns hur det var att komma från Bangkok och Vietnam till en dansk bondby.

    –Det var när grannarna och jag kom för tätt på varandra och började jämföra våra liv som problem uppstod. Sa jag däremot att jag skulle åka till karnevalen i Rio fick vi det strax bättre för då blev det markerat att jag tillhörde en annan, exotisk stam. Och genast var ordningen återställd.

    I höst fyller Suzanne Brøgger 64 år, hon säger – med ett nytt gapskratt – att det inte är mycket. Jämfört med de åtta tusen år som är nedtecknade i Sølve.

    Åldrandet i sig ser hon som positivt:

    –När man inte längre uppfattas som könsvarelse får man frihet att vara människa. Det är ett stort framsteg. Den energi som tidigare kanaliserades i det sexuella spelet kan man använda till andra saker här på jorden som är intressanta.

    Hon själv har blivit jazzsångerska, vid sidan av författarskapet.

    –Jag orkar inte läsa högt ur mina böcker längre. Jag orkar inte resa runt och hålla föredrag. Vad ska jag då komma med? Att sjunga är mycket roligare, särskilt som jag skrivit texterna själv.

    –Karen Blixen har sagt att som gammal kan en kvinna välja mellan att bli häxa eller abbedissa. Jag tycker bägge delarna verkar rätt attraktiva. Kanske måste man inte välja, kanske kan det vara samma sak.

    Annons
    Annons
    X

    Hon kom till ett skolhus på Själland - och blev kvar. Nu har Suzanne Brøgger skrivit en bok om sitt hus och sin plats på jorden.

    Foto: MARC DAVIN Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X