Annons

Suverän solitär i Lånade vingar

Göran Schildt pläderar för tolerans och outsiderns rätt att stå utanför varje sammanslutning.

Publicerad

EKENÄS, FINLAND (SvD) · En gång när Göran Schildt var liten – han var vid tillfället bara drygt tre år – fick han ett par riktiga tuppvingar fastsydda på nattskjortan. Idén var hans egen, avsikten förstås att han därmed skulle kunna flyga, och försöket bevittnades av den inte helt igenom oskuldsfullt roade familjekretsen inkluderande barnsköterska och köksa...

Episoden finns beskriven alldeles i början av hans i dag utkommande memoar – Lånade vingar (Gedins) – och är återgiven så att barnets ordlösa, översiggivna häpenhet träffar läsaren utan bedövning. Där står han på trappan, en försigkommen och fantasifull liten gosse, och den tillvaro som nyss var så full av möjlighet visar sig banal och begränsad. Jaha, säger läsaren – lille Göran har här stött på verkligheten och därmed också stiftat bekantskap med smäleken och sorgen. Ja, men inte bara det, tänker jag när jag läser och läser vidare; denna sommardag 1920 händer också något annat, något mer. Där han står – ”inte bara stum, utan förintad” – fattar han ett beslut, eller kanske fattas ett beslut åt honom: det räcker inte att låna en död tupps avskurna vingar, de kommer ändå aldrig att duga – han måste försöka bli en hel tupp.

Författaren som ung tupp

Annons

Denna bild av författaren som ung tupp – temperamentsfullt färggrann och förbannat flitig, aristokratiskt högrest, stilig och stolt, en solitär och suverän – dröjer sig kvar från läsningen och liksom blänker till i tågfönstren under den tidiga morgonfärden från Helsingfors ut till Ekenäs.

Väl där, när han skymtar på stationen, har bilden krympt ihop till ett ynkligt försök av intervjuaren att bryta ned ett rikt bakgrundsmaterial till ett par hanterbara samtalsämnen.

– Hej på dej, säger han och lyfter till och med på pälsmössan och har en helgjuten välkomstkänsla i sitt sätt.

En halv dag senare, vid avfärden, ringer hans avskedsreplik i huvudet – vi hade då i olika varv talat om grupptillhörighet, flockmentalitet och annat sådant som är honom vederstyggligt, och han sade:

– Hördu, jag vill mjuka opp det där och bara betona vikten av tolerans... Var gärna pingstvän och nationalist och feminist och vad fan som helst, men var tolerant! Det är mitt sista ord i det här!

Så gal ju ingen tupp. Så, bland annat så, talar – och skriver – Göran Schildt som den människa han blev.

En outsider, menar han själv. Har alltid varit outsider, säger han, och man både förstår och inte. Han klär i sitt Aaltohus, i all vänskaplighet ritat av arkitekten som själv dessutom kom ut över veckosluten för att mura vardagsrummets öppna spis. En dröm bebodd är detta; Schildt och hans hustru Christine har haft lyckan här i 25 år nu. Trädgårdsdammen, formad som en Aaltovas, ligger översnöad, sparvar och mesar bråkar om uthängda håvor och pickar hål i en annars påtaglig tystnad förstärkt av gästens andäktiga husesyn. Men arbetsrummet kunde förstås ha varit lite större, säger han och tar ett smidigt varv utan att välta ned en enda trave. En fin modell av Daphne, den underbara båten som på så många sätt förde honom långt, står på hedersplats – möjligen i konkurrens med pappa Runars skrivbord.

Daphnes stora betydelse

– Det är verkligen sant att Daphne hade betydelse för hela mitt liv. Jag som aldrig ärvt ett korvöre kände uppriktigt sagt en jävla press när det gällde försörjningen. Så vad gjorde jag när Daphneböckerna kom ut också på tyska och engelska och plötsligt gav mig inkomster? Ja inte satte jag mig på krogen för att diskutera konsten med kolleger – jag köpte aktier på svenska börsen ta mig fan!

Det gjorde han rätt i; det gjorde honom fri som författare och det befriade honom från det kulturjournalistiska brödskriveriets förnedring som kantas av krusanden och fjäsk. Här i SvD har han skrivit sedan 1950 – och precis det han har velat.

– Jag har eftersträvat ett subjektivt förhållande till både dem och det jag skrivit om och till läsarna. Det har alltid förefallit mig improduktivt att skriva negativt; att tjata om fel leder inte någonvart. Nånstans har jag ju ärvt min fars pro- blem, detta hur att vara en konstnär som står mitt i och deltar i livet...? Nu menar jag inte att jag ens tänkt att jag skulle kunna stå på hans nivå – pappa var den verklige konstnären medan jag har varit mer iakttagare, den som ifrågasätter.

De kapitel i boken som handlar om Runar Schildt diskuterar, nästan diagnosticerar i sökande tonlägen människan och författaren samtidigt som miljö- och situationsteckningarna inifrån gör det hela till ett stycke märkligt levande porträttkonst. Runar Schildt var blott 37 när han 1925 efter ett väl förberett beslut gick ut och sköt sig i den lilla planteringen på Unionsgatan i Helsingfors, efterlämnande ung hustru och tre små barn.

Hans oöverkomliga problem handlade på ytan om den skaparvånda och de konstnärliga återvändsgränder framgången som författare lett in i. På djupet rörde det sig om en problematiskt sammansatt livssyn där resignation och disharmoni låg som grundackord, och ännu djupare fanns ärvd psykisk labilitet.

Runar Schildt, adelsman av årgång 1888, bar dessutom på ett socialt främlingskap, en missanpassning i den kravfyllda, distanserande miljö som strävade åt andra håll än hans inre medkännande, deltagande natur.

Livet som ett öde

”Livet” skriver nu sonen med det egna livets långa perspektiv – han fyller 78 i dag – ”är inte ett pedagogiskt problem som kan lösas av psykologer eller socialkuratorer utan ett öde som kommer över oss. Pappa satt fast i sina förutsättningar, han var på sätt och vis dömd på förhand.”

Göran Schildts öde blev, inte oväntat, att ta sig fram skrivande. När han nu i Lånade vingar tecknar bärande luftlager och strömmar slås man till en början av hans frikostigt framlagda kvinnohistorier; de kom sig inte enbart av lust att leka tupp, förstår man av läsningen. Också den kärlekskrankes mest ystra försök att bota sig kan begripas i ljuset av det krig Schildt för övrigt beskriver med en ytterst ovanlig, kritisk och uppriktig hållning.

För egen del kom han helt enkelt ut ur andra världskriget som invalid och fullständigt klar över att han aldrig skulle kunna åstadkomma barn; närmast mirakelmässiga operationer försäkrade honom dock fortsatt sexuell förmåga. Än i dag har han buken full av splitter och när vi möts har han just kommit hem från en operation, men...

– Jo, jag har ju haft ett förbannat trassel med kvinnor, och ursprungligen var det med en underliggande Dantekänsla. Det gav mig många törnar men ändå så mycket mer av energi och bejakelse.

– Nåja, säger han lite eftertänksamt från soffhörnet och leder själv över i det som i hög grad präglat hans liv och arbete – de nära vänskaperna, det biografiska bränslet, det personliga tilltalet...

Viktiga du-relationer

– Du har ju själv sett i boken att jag kallar det du-relationen. Dessa mycket nära du-relationer har för mig varit, och är, det viktiga. I boken möter vi dem alla, till exempel den eviga barndomsvännen Vivica – som vi andra lärt känna som Bandler men som föddes von Frenckell, en familj som fick stor betydelse för Schildts efter faderns självmord. Där finns, förstås, Georg Henrik von Wright – faktiskt redan på försättsbladet eftersom boken tillägnas honom och deras gemensamma Italienresa 1937.

Just i dag, för övrigt, är Göran Schildt i Stockholm för att tala vid det seminarium på Folkets hus som ägnas Georg Henrik von Wright. Deras slitstarka vänskap omspänner sex decennier, mycket sympati och åtskilliga meningsskiljaktigheter...

– Georg Henrik röstade blankt, själv brydde jag mig inte om att gå till vallokalen, säger han, med ett skratt, apropå EU-omröstningen.

Men många andra finns som Göran Schildt på sitt eget vis varit du med; skådespelaren Ulf Palme var en, Alvar Aalto en annan.

Aalto en fadersgestalt

– I någon mån såg jag väl en fadersgestalt i honom och han hade en lyssnare i mig; Alvar behövde en sådan, han var den skapande konstnären som behövde spegla sig. Han brukade ringa sent på eftermiddagen förebärande något ärende så kunde jag komma förbi...? Jodå, men vad han ville var att ha sällskap av någon som han trodde begrep det han hade att säga.

Schildt var ju rätt man; skönande, estet, iakttagare. Nu i vår – det är verkligen Göran Schildts vår – kommer alltså inte bara minnena ut; också doktorsavhandlingen från 1947, Paul Cézannes personlighet och konst, kommer i nytryck samt, inte minst, den avslutande fjärde delen av den stora Aaltobiografin – ett ”Herkulesarbete fullbordat” som Hufvudstadsbladet skriver.

Femton års grävande

Schildt var, som sagt, rätt man; i femton år har han med exklusiv ensamrätt grävt sig genom Aaltoarkivets 20 000 brev och 200 000 ritningar. I sin recension förvånar sig Benedict Zilliacus över Schildts tålamod med ett sådant ”pedantiskt precisionsarbete” – vilket för övrigt renderat honom tre hedersdoktorat.

– Nåja, tålamod och tålamod, det har ju varit så förbannat roligt. Och jag har ju tillåtit mig att vara subjektiv även här. Dels är ju inte detta det sista som skrivs om honom, det är ju klart, men ser du – Aalto själv var en så pass oteoretisk människa, som livet självt. Han var framför allt intuitiv. De flesta av hans skisser kastade han ju från början bara ned på ett cigarrettpaket, i farten.

Schildt har själv i hög grad låtit intuitionen styra också sitt liv. Det var den som till exempel tidigt ledde honom att läsa och skriva om André Gide, och det är så man skall närma sig konsten, menar han.

– Man upptäcker vissa grundkällor som ger dig det du ska dricka. Jag tycker mycket illa om den intellektualisering av hela kulturlivet som blivit. Det är ett dekadanstecken när kulturen bara får en verbal betydelse. Kultur får inte vara övningar för ett fåtal pretentiösa; konst handlar om något assimilerbart, något du kan införliva med dig själv.

Ratar gruppbildningar

Det är också mot den fonden hans svårigheter med alla som helst gruppbildningar skall ses; han har skytt sådant, aldrig varit aktiv i förbund eller föreningar, inte ens tillhört kollektiva kamratgäng.

– Också det minsta sammanhang där personligt ansvar ställs åt sidan är farligt. Nationalism blir lätt fanatism, med ideologiernas hjälp hatar man varandra... Exemplen är otaliga. Det är också därför jag är så pessimistisk inför ett gigantiskt affärssystem som EU.

Han eldar upp sig i sitt soffhörn på andra sidan ett gult och alldeles lagom utslaget tulpanfång snyggt och enkelt arrangerat i en Aaltovas. Ingenting i detta vackra, vita rum – som liksom stävar ut mot ett fruset veck av Finska viken – knyter an till det vi talar om: risken för livslögner.

– Människan är ett så elakt djur. Det går inte att bara stå där med häpnaden och skylla på Hitler!

Nu, just som jag skall fara, står det klart vad han menar med sitt tal om att vara outsider. På tåget från Ekenäs börjar några rader i Lånade vingar skava i minnet och strax före Helsingfors har de lokaliserats. De lyder: ”Det är inte vår sak att definiera vår personlighet, det kan vi tryggt överlåta åt andra. De sköter uppdraget mer än gärna, ofta i form av kritiskt fördömande, ibland i form av en lika godtycklig uppskattning. Det bästa livet kan ge oss är goda vänner och älskande anhöriga, som välvilligt bekräftar oss. Resten är umbärlig fåfänga.”

Carl Otto Werkelid

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons