Annons

Richard Tellström:Surdegen som inte är någon surdeg

Det osyrade brödets högtid är här. I kristen tradition står ofta det osyrade brödet för det goda och heliga, och det syrade för något befläckat. Men surdegen ­häver sig gång på gång som ett kulturellt ställningstagande.

Uppdaterad
Publicerad

Skärtorsdagens viktigaste måltidsdel är nog brödet. Ikväll är det knappt 2000 år sedan Jesus samlade sina lärjungar, enligt traditionen på Sionsberget i Jerusalem, för att fira den judiska påskfesten Pesach. För judarna vid den här tiden hade den helt smält samman med Det osyrade brödets högtid. Jesus bröt brödet och gav till var och en, alla ovetandes om att han instiftade nattvarden. Denna sista måltid är ett återkommande motiv i den västerländska konsthistorien, särskilt det dramatiska ögonblick då Jesus förebådar det kommande sveket genom att låta brödet bära utpekandet och svaret på den retoriska frågan om vem som ska förråda honom: ”’Han som får brödet jag nu doppar.’ Och han doppade brödet och gav det åt Judas, Simon Iskariots son.” (Joh 13:26)

De historiska dokumenten är inte entydiga om brödet som Jesus bröt var syrat eller osyrat, alltså om det var bakat med surdeg eller ej. Evangelisterna ger olika besked, men sammanhanget talar för att det var ett osyrat bröd.

Annons
Annons
Annons