Recension

Superman returnsSuperman returns

Under strecket
Publicerad
Annons

I en intervju i tidningen Wired får Superman returns-regissören Bryan Singer frågor om hur Supermans mantel och hår är datoranimerade för att överensstämma med vind- och flyghastighet. Okej för att fysikens lagar gör sig bättre i Superman returns än i de ursprungliga Stålmannen-filmerna, men det är inte av den anledningen vi ska vara tacksamma för att bolaget bakom filmen valde Singer för att återuppväcka den här superhjälten.
För Singer har ju redan bevisat att han kan göra superhjältefilmer som på samma gång är actionpackade, välfilmade och på ett föredömligt vis säger något om utanförskap (X-Men). Och han har regisserat Superman returns med lika mycket koll på hjältens kläder som på hans, och USA:s, sinnestillstånd ett halvt decennium efter elfte september. För när Superman återkommer till världen efter fem år är det som en vuxen man som letat efter sina rötter. När superhjälten, just hemkommen till Smallville, Kansas, blickar ut över åkrarna hade skådespelaren Brandon Routh lika gärna kunnat vara instruerad att gestalta ett adoptivbarn som återvänt till sitt födelseland som en superhjälte som sett spillrorna av sin hemplanet. Det blir inte mindre sobert av att filmens Metropolis på intet sätt döljer att staden egentligen är ett sargat New York. Det är ett förträffligt upplägg, och tillsammans med den Kristus-tematik som alltid funnits i Stålmannen (här är det arkivbilder på Marlon Brando som klippts ihop till pappa Jor-El vars voice-over förklarar att ”människorna är goda, de behöver bara någon som leder dem rätt”) är gråskalan tongivande.

Annons

Grubbleriet över människornas (amerikanernas?) behov av en frälsare som skyddar dem från världens ondska sköts lika mycket av Superman själv som av gamla flamman Lois Lane (Kate Bosworth) som i hans frånvaro fått Pulitzerpriset för artikeln ”Varför vi inte behöver Superman”. Hon har dessutom skaffat sig man och barn och tycks till Supermans – och förträffligt fumlige alter egot Clark Kents – förtret ha gått vidare.
Det är när Lane – som vanligt – hamnar i trubbel som vi efter trettio välavvägda minuter först får se hjälten i full CG-mundering. Filmens ärkeskurk är – som vanligt – flintisen Lex Luthor, nu spelad av Kevin Spacey som effektivt lättar upp stämningen. Den galne vetenskapsmannen Luthor har – som vanligt – planer på världsherravälde, denna gång genom att stjäla kristaller från Supermans hemplanet och bygga en ny kontinent.
Fast Singer har blandat upp den rätt förutsägbara intrigen (ja, det studsar pistolkulor från Stålis) med en överraskning som får det att vattnas i munnen inför de kommande delarna. Dessutom har han ett gott och noggrant regissörsöga för detaljerna, något som syns i allt från designen av miljöerna till tempot i till synes triviala scener (som ett trist pargräl, där ett bakgrundens pianoklink blir oväntat effektivt).

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons