Annons

Studio 54Superglamorösa Studio 54 hade en smutsig baksida

Divine (Harris Glenn Milstead) på Studio 54.
Divine (Harris Glenn Milstead) på Studio 54. Foto: Edge Entertainment

Halsbrytande blandning av kändisar, glamourexcesser, diskokultur och droger – inne på Studio 54 rådde helt andra regler än utanför. Nya dokumentären ”Studio 54” ägnar sig åt mer än bara nostalgi och idoldyrkan.

Under strecket
Publicerad

Jag är för ung för att (och hur ljuvligt är det inte att få börja en mening och en text med just de orden!) för att på allvar ha övervägt att gå, eller ens att försöka komma in, på Studio 54 – diskotekens diskotek i ett av de ruffigare kvarteren i ett New York som fortfarande var riktigt rejält ruffigt på sina håll. Men tillgång till medier hade jag ju redan då, i slutet av 1970-talet, och en nyfikenhet på det omskrivna suset och duset. Och inget nöjestempel någonstans var lika omsusat. Någonsin.

Vad som framkommer med stor tydlighet i Matt Tyrnauers välmatade och tämligen slutgiltiga dokumentär om fenomenet Studio 54, är att receptet till den spektakulära framgången var den för sin tid halsbrytande blandningen av ett kändiseri taget till en ny nivå med tillvaratagandet av gayvärldens glamourexcesser, samt den svarta diskokulturen och ett frikostigt intag av partydroger. Det fanns en medvetenhet hos ägarduon Steve Rubell och Ian Schrager om den dubbla lockelsen i att visa upp sig och att titta på. Exhibitionister och voyeurer hade lika furstligt roligt på the Studio.

Annons
Annons
Annons