X
Annons
X
Recension

Dogville Suggestivt von Trier-drama om vardagsfascismen

Filmen "Dogville" av Lars von Trier har blivit teater på Folkteatern Göteborg där chefen och regissören Frida Röhl skapt en avskalad, tät och suggestiv moralitet om hur utsatta människor blir hundar – och hur lätt små vardagsbestyr övergår till en brutal våldshierarki.

”Dogville” på Folkteatern Göteborg. Andrea Edwards spelar Grace och gör en magnifik resa från rik flicka på vift till plågad, kvinnlig Kristus. David Fukamachi Regnfors gestaltar Tom Jr skickligt som en tafatt, bortkommen livslögnspoet. Foto: Mats Bäcker
Läs mer om Scenhösten 2018

Just där vägen tar slut ligger en håla med en skock människor och hundar. Några hus vid kanten av Klippiga bergen. Här bor Tom Edison Jr som vill förändra världen och samlar byborna till möten. Den här dagen vill han tala om förmågan att taga och att giva. Just då dyker en kvinna upp. En flykting, vacker men rädd. Allas välvilja ska prövas. Graces namn betyder nåd. Nu ska den undfås.

Den som sett "Dogville", Lars von Trier-filmen från 2003, känner igen premisserna. Filmen var ett djärvt experiment, inspelad utan regelrätt scenografi, med rum och hus som vita streck på golvet. Grace Mulligan – främlingen som dyker upp och på en gång liknar Blanche Dubois från "Linje Lusta" och Indras dotter från "Ett drömspel" – spelades av Nicole Kidman. Manus, med sin blandning av teatral ironi och stark moralitet, påminner om en Brechtpjäs eller en dramatisk fabel av Roland Schimmelpfennig.

”Dogville” på Folkteatern Göteborg. Andrea Edwards spelar Grace och gör en magnifik resa från rik flicka på vift till plågad, kvinnlig Kristus. David Fukamachi Regnfors gestaltar Tom Jr skickligt som en tafatt, bortkommen livslögnspoet.

Foto: Mats Bäcker Bild 1 av 2

Anna Harling, Per Öhagen, Helmon Solomon, Emma Österlöf, Kristofer Kamiyasu och "Californiaman" Joel Igor Hammad Magnusson i ”Dogville”

Foto: Mats Bäcker Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X