Recension

A beautiful mindSuggestivt porträtt av geni med schizofreni

Under strecket
Publicerad
Annons

Huvudpersonen i A beautiful mind, John Nash, spelas av Russell Crowe. Om vi genomför en kiastisk omkastning erhåller vi namnet Russell Nash (vi kasserar John Crowe tills vidare). Russell Nash är Connor McClouds alias i Highlander, en film i vilken repliken ”You talk funny, Nash” förekommer. En snarlik replik, ”You talk funny, mr Nash”, framsägs i A beautiful mind, och man kan fråga sig vad regissören Ron Howard vill säga med denna intrikata koppling. Det måste vara något viktigt, att döma av det lönnliga sambandet.
Svaret är att Howard inte vill säga någonting. I den mån det finns ett mönster är det ett tillskapat sådant, som bara existerar i mitt huvud. Detta är jag lyckligtvis medveten om. Hos matematikgeniet John Nash, som i slutet av 40-talet blev berömd genom sina arbeten med spelteoretiska jämviktsbegrepp och på vars levnadsöde A beautiful mind är baserad, upplöstes all sådan medvetenhet i schizofreni.

Efter några svåra år på det elitistiska Princeton får den världsfrånvände John Nash det erkännande han så innerligt eftertraktat då han publicerar en ekonomisk teori som vederlägger självaste Adam Smith. Vid ett forskningsinstitut möter den unge professorn Alicia (Jennifer Connelly) som han gifter sig och skaffar barn med. Nash har dock inte mycket tid över för familjen utan slukas av sitt arbete. Med sin oöverträffade förmåga att upptäcka mönster och knäcka koder, ägnar han dagarna åt att för försvarsdepartementets räkning lusläsa olika tidsskrifter, i vilka ryssarna misstänks kommunicera med varandra.
När den psykiska störningen peripetiskt uppdagas förvånar det publiken lika mycket som Nash. Eftersom vi fram till detta ögonblick lika lite som huvudpersonen vetat vad som är verkligt och vad som är inbillat, vrids vi obarmhärtigt en kvarts varv i fåtöljen och görs delaktiga i sjukdomen på ett synnerligen suggestivt sätt.
Howard använder sig även av musiken för att göra oss uppmärksamma på att skenet kan bedra. Vid ett tillfälle lyfts tonarmen från en grammofonskiva och det oförmodade avbrottet artikulerar skillnaden mellan dieges och icke-dieges, det inomvarande och det utomvarande, mellan fantasi och verklighet.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons