Annons
Recension

KejsarbiografierSuetonius dömer endast Caligula

Publicerad

Det är en stor händelse när Wahlström & Widstrands förlag, med bidrag från Gunvor och Josef Anérs Stiftelse, Kungl. Patriotiska Sällskapet och Magn. Bergvalls Stiftelse, ger ut den romerske författaren Suetonius (75-140 e Kr) ”De vita Caesarum”, Kejsarbiografier. Och även om en svag misstanke säger mig att svenska folket knappast försmäktat av längtan efter detta verk (första kompletta utgåvan av ”Kejsarbiografier” i Magnus Luttorps översättning kom ut så tidigt som 1832), så är det pur lycka för därav intresserade att nu få läsa biografierna i en utmärkt välfungerande, försiktigt moderniserad språkdräkt. ”Kejsarbiografier” är inte bara en del av det europeiska kulturarvet, utan också en viktig post i världslitteraturen och ett omistligt bidrag till vår kunskap om den romerska kejsartiden. Det är också ett mycket vackert ting. Boken är fast i hullet, tryckt på fint papper med läsvänlig stil, formgiven med gott omdöme av Annika Lyth och, som sig bör i exklusiva publikationer, försedd med ett bokmärke. Bandet kunde dock ha varit två centimeter längre. Det är nästan oförskämt av en icke fackman med egna jämmerliga latinska skolövningar i minnet att framhålla denna översättnings alla behag och förträffligheter. Man glider över sidorna utan att möta motstånd med undantag för alla rysligheter som Suetonius så generöst serverar. ”Det är slutligen mitt hopp att detta arbete... måtte finna nåd inför sakkunskapens genomträngande blickar”, säger Ingemar Lagerström, mannen bakom detta översättarstordåd i slutet av sin inledande text ”Om latinet i denna översättning”. Vad sakkunskapen skulle kunna hitta för fel ”med detta arbete” är inte lätt att föreställa sig. En lekman känner bara beundran inför storverket, tillika tacksamhet för översättarens ändlösa omsorger om att få honom eller henne hemmastadd i den romerska kejsartiden.
Till hjälp finner man kartor, ordförklaringar, i sig en liten handbok i romersk historia och realia, stamtavlor men först och främst en yppig, finurligt konstruerad notapparat som med ständiga repetitioner och hänvisningar bakåt och framåt i tiden milt puffar läsaren genom huvudtexten så att de olika komplicerade händelseförloppen, familjebanden och namnen på de otaliga personerna småningom fastnar i minnet. Om det inte vore så vanvördigt skulle man kunna säga att Ingemar Lagerströms ”Kejsarbiografier” är ett slags utsökt boklig variant av dataspel. En kort sammanfattning av innehållet, byggd på Suetonius egen text, föregår vart och ett av de tolv kapitlen, åter ett bevis på översättarens omtanke om den fåkunnige eller glömske läsaren. Första kapitlet, eller boken, behandlar som sig bör en av antikens mest motsägelsefulla och fascinerande gestalter, Gajus Julius Caesar. Med 23 dolkstick i kroppen dog han värdigt år 44 f Kr, 55 år gammal. ”När han såg att blottade dolkar riktades mot honom från alla håll,” skriver Suetonius, ”drog han togan över huvudet och släppte samtidigt med vänster hand ner den ända till fötterna för att kunna falla på ett anständigt sätt med nedre delen av kroppen täckt.” Ur det andra triumviratets blodiga förvirring reser sig Rom starkare än någonsin. Augustus, den förste kejsaren och systerson till Julius Caesar, också han - milt sagt - en rikt sammansatt personlighet, skänker världen en period av relativ fred, pax romana. Under hans enväldiga styre blomstrar de sköna konsterna, och utan hans grymma förvisning av skalden Ovidius skulle vi i dag inte kunna läsa dennes hjärtskärande elegier från exilen. Suetonius nämner inte med ett ord poetens existens, vilket förvånar, eftersom han själv, en bildad och beläst man, gärna citerar Homeros, Vergilius och andra grekiska och romerska skalder. Men också - med märkbar förtjusning - anonyma poeters och soldaters smädedikter riktade mot prominenta personer, som de välkända raderna om Julius Caesar: ”Stadsbor, skydda era hustrur för en skallig friare! / Guld du lånat här i staden gick till hor i Gallien.

Suetonius fäller inga domar över sina tolv hjältars illgärningar, perversioner och allehanda svårbegripliga grymheter - brott mot mänskliga rättigheter skulle vi säga i dag - med ett undantag, nämligen Caligula (12-41 e Kr) som han kallar monstrum. Inte ens mot den på gamla dar så rysansvärt lastbare Tiberius uttalar han någon direkt kritik. I stället presenterar han alla fakta i målet, inklusive skvaller, men också allt gott och förnuftigt som de biograferade företog sig, vilket vanligtvis inträffade innan de blev riktigt varma i kejsarkläderna, och låter läsaren själv bilda sig en uppfattning om de kejserliga huvudpersonerna. Och läsaren, mot en bakgrund vibrerande av allehanda skändligheter, inbördes strider, mord, rofferi och sanslöst godtycke, ser till sist tolv gestalter framträda, var och en av dem en största gemensam nämnare för sitt folk. På gott och ont. Boken, som är nummer tre i W & W:s Klassikerserie, innehåller biografier över Caesar och följande kejsare: Augustus, Tiberius, Caligula, Claudius, Nero, Galba, Otho, Vitellius, Vespasianus, Titus och Domitianus, av vilka bara tre dog en naturlig död.

Annons
Annons
Annons