Annons

Downton AbbeySuccéserien på bio är som onyttigt godis

Huvudintrigen i ”Downton Abbey” kretsar kring  ett kungligt besök.
Huvudintrigen i ”Downton Abbey” kretsar kring ett kungligt besök. Foto: Jaap Buitendijk/UIP

Att göra långfilm av en tv-serie blir sällan lyckat. Men att återigen möta persongalleriet i ”Downton Abbey” är ren och skär lycka. Trots det blir filmen i slut­ändan alltför utslätad.

Publicerad

För den som inte följt de sex säsongerna av ”Downton Abbey” i tv måste denna film te sig helt obegriplig, för oss som gjort det är den ett måste – den må vara hur den vill. Det är som att stå inför en skål med väldigt onyttigt men väldigt gott godis. Man kan inte låta bli. Nota bene att filmen är ett självständigt avsnitt och ingen fortsättning på serien.

Själva greppet att ge publiken två olika klassperspektiv i en historia är inte ny. Den lanserades redan i 1970-talsserien ”Herrskap och tjänstefolk” men i manusförfattaren Julian Fellowes flinka händer har den upphöjts med hundra. (Den populära svenska tv-serien ”Vårt tid är nu” där vi både får följa restaurangägarfamiljen Löwander och personalen i köket har lånat konceptet.) I ”Downton Abbey” lever den aristokratiska familjen Crawley i ett för våra ögon ofattbart välstånd. Inte minst klänningarna är värda att dö för. Tjänstefolket har det knapert men lever ändå gott. Poängen är att såväl lords och ladies som butlers och kammarjungfrurs liv och utveckling ägnas lika stor uppmärksamhet. Alla är sammansatta rollfigurer med såväl sympatiska som osympatiska sidor. Men framför allt är detta en kvinnornas historia både upstairs och downstairs. Männen – med några få undantag –  hamnar i bakgrunden. 

Annons
Annons
Annons