Annons

C'est la vie!Succéfilmen följs upp av angenäm vuxenkomedi

Foto: Njutafilms

”En oväntad vänskap” blev en stor succé. Nu följer duon Nakache och Toledanoshela upp framgångarna med ett väloljat farsmaskineri om ett storslaget bröllop som spårar ur. Manus är prydligt, fyllt av nogsamt synkroniserade kugghjul.

Publicerad

C'est la vie!

Regi
Olivier Nakache, Éric Toledano
Genre
Komedi
Manus
Olivier Nakache, Éric Toledano
Medverkande
Jean-Pierre Bacri, Jean-Paul Rouve, Gilles Lellouche, Eye Haidara

1 tim 57 min. Barntillåten.

Betyg: 5 av 6

Nej, ni behöver inte vara oroliga; filmen heter inte ”C’est la vie!”, och inte ”Goddag yxskaft!” heller. Det vill säga: inte egentligen, utan detta är vad någon ängslig distributör någonstans har klurat ut att firma Nakache & Toledanos (genombrottsfilm: ”En oväntad vänskap”) ”Le sens de la fête” borde kallas för att med tydlighet signalera härligt franskt levnadskonstnärsskap till en internationell publik som kanske tvekar mellan superhjältar som för oväsen och något litet mer skojfriskt.

Så låt oss inte hänga upp oss på det, utan i stället med glädje konstatera att det här är en angenämt mousserande vuxenkomedi – mild men inte utan skärpa, varm men inte utan ett stråk av sorg över drömmar som aldrig tycks bli realiserade, liv som står och trampar vatten och en känsla av att en socioekonomisk snara obönhörligt håller på att dras åt kring diverse bohemiska marginalexistenser vars överlevnad därmed i hög grad är hotad. Marginalerna krymper helt enkelt och blir allt svårare att existera på. De jobb man kan få är i regel svarta, men myndigheternas kontrollapparat blir allt effektivare. Hela branscher balanserar på randen till undergång.

Den bransch det handlar om just här är event- och festfixandet. Max, spelad av Jean-Pierre Bacri, är väl egentligen närmast vad vi kallar för bröllopskoordinator, och han har det inte lätt. Vi möter honom i en pressad prisförhandling med nya kunder i den inledande scenen; de vill spara och snåla på det ena och på det andra, han ledsnar till slut och föreslår knytkalas, alltjämt förbindligt leende.

Annons

Vi är annars vana att se Bacri tillsammans med skriv- och samarbetspartnern (de var länge ett par i det privata också) Agnès Jaoui i en stor mängd älskvärt pratglada relationskomedier i ganska löst sittande kostymering; här är han i högre grad infogad i ett hårt strukturerat, intrigdrivet partitur, men agerar lika avspänt elegant som någonsin. Max är det nav kring vilket hela detta väloljade farsmaskineri snurrar. Och han är en man som utsätts för den ena mardrömslika prövningen efter den andra i sin strävan efter att rätt och slätt sköta sitt jobb.

1/3
Foto: Thibault Grabherr/Njutafilms
2/3

Jean-Pierre Bacri som Max.

Foto: Thibault Grabherr/Njutafilms
3/3
Foto: Njutafilms

Filmen skildrar ett tämligen storslaget bröllop, som äger rum en vacker sommarkväll på ett 1600-talsslott utanför Paris, och vi följer skeendet såväl bakom kulisserna som ute i partytältet i parken. Brudgummen är en inbilsk mallgroda som har kritiska synpunkter på det mesta, och som har ett manus till sitt tal som är tjockt som en släktroman. Denna tidskrävande uppvisning i självöverskattning visar sig dock komma väl till pass för Max, vad det lider.

Det hela börjar spåra ur redan från början.

Det hela börjar spåra ur redan från början. Max är inte vän med stavningskontrollen i sin telefon, vilket gör att han skickar iväg sms som säger något annat än han tänker sig, vilket resulterar i att en av servitörerna blir hemskickad och en ersättare inringd i hast. Denne är dels nybörjare, dels orakad. Och litet bakom flötet. Vilket så småningom får katastrofala följder, som pareras någorlunda med både skicklighet och tur, men vad hjälper det när en annan servitör visar sig vara en hemlig beundrare till bruden, samtidigt som Amors bågskytte lika oväntat som plötsligt drabbar andra bland personalen? Inte mycket.

Det är ett prydligt manus, fyllt av nogsamt synkroniserade kugghjul som gör att det ena friktionsfritt leder över till det andra. Så när festen når sin kulmen tycks nederlaget för den stackars Max vara lika fullständigt som det är förnedrande. Så vad göra? Det går inte att fortsätta. Men liksom hos Beckett saknas det till slut alternativ till denna fortsättning. Allt går vidare, människorna är som de är. Och en övning i vänlig virtuositet som denna gör det hela, om än bara för ögonblicket, något litet mer uthärdligt.

Annons
Annons
Foto: Thibault Grabherr/Njutafilms Bild 1 av 3

Jean-Pierre Bacri som Max.

Foto: Thibault Grabherr/Njutafilms Bild 2 av 3
Foto: Njutafilms Bild 3 av 3
Annons
Annons
Annons