X
Annons
X
Recension

Sju nätter Sturm-und-Drang-romanen som startat tysk idéstrid

Antidemokrat! Kryptofascist! Botho Strauss orsakade rabalder med sin essä "Anschwellender Bocksgesang" för 25 år sedan. Nu anklagas hans debuterande son för att spela Tysklands högerpopulister i händerna. Martin Lagerholm har läst Simon Strauss omstridda idéroman "Sju nätter", som nu kommer i svensk översättning.

Simon Strauss Foto: Martin Walz
Läs mer om Vinterns böcker 2018–2019

I tyske Simon Strauss debutroman ”Sju nätter” från ifjol ingår det unga berättarjaget en pakt med en främling som ber honom att under just sju nätter leva ut de sju dödssynderna och morgnarna därpå skriva ned sina upplevelser på vardera sju sidor. Faustisk atmosfär med betvingande talmystik. De inre bevekelsegrunderna för det abstrusa kontraktet kommer från den unge mannen själv, som tillhör den så kallade Merkel-generationen och som ”utan övergångsriter och mandomsprov […] bara glidit genom livet till trettio”. Han vill bjuda slentrianen, lyckobubblorna och komfortzonerna motstånd, är rädd för ”äktenskapsförord och instängda konferensrum”.

Så långt helt vanliga banala grubblerier hos en ung vuxen västerlänning som på förhand vill frikalla sig från den rationella kulturens och det förmodat avtrubbande vuxenlivets själlösa manifestationer. Men så bränner det plötsligt till i den nattliga monologen: "Längtar inte ni också efter vildare tankar? Efter idéer utan struktur, utopier utan förutsägbar betydelse, efter kanter och hörn att slå er emot? [---] Vi har beundrat dekonstruktionens rivningsklot tillräckligt länge. Nu har tiden kommit för stora arkitekter. För nya byggnader som inte står under rivningshot." Farliga tankar. Och så bär det iväg, ut i den första nattens utmanande dödssynd, Högmodet. "Skrattande och full av hån" springer han runt i den mörka staden, vill tala "så som andra dirigerar Bruckners nionde symfoni", vill "utse djur till ordningsvakter" och har för avsikt att "grunda akademier där man forskar om känslor, inte teorier". Summan av kardemumman låter inte vänta på sig: "Världen behöver mig nu på en gång. Jag måste bara komma till makten". Självironin står inte direkt som spön i backen hos den ivrige världsförbättraren – kanske inte heller hos hans upphovsman, som visserligen och turligt nog också ger momentana prov på en drastisk komik i utgjutelserna.

Simon Strauss

Foto: Martin Walz Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X