Annons
X
Annons
X
Musik
Recension

Nu Stundtals skimrande som klassisk pop bör vara

[object Object]
Marie Fredriksson. Foto: FREDRIK ETOALL
(uppdaterad)

Nu

Artist
Marie Fredriksson
Genre
Pop
Musikbolag
Parlophone/Warner

Betyg: 4 av 6

Marie Fredrikssons solokarriär har störts av två saker. Dels den oerhört framgångsrika karriären tillsammans med Per Gessle i Roxette, en karriär som fått en överraskande nytändning på senare år. Dels den hjärntumör som upptäcktes för drygt tio år sedan och som, efter en lyckad operation, krävt en mödosam och målmedveten rehabilitering.

Det album som kommer nu är det första med originalmaterial på svenska sedan 1996 års ”I en tid som vår”. Precis som då är det ett album gjort i nära samarbete med maken Mikael Bolyos, som står för de flesta låtarna, några i samarbete med andra textförfattare. Bolyos står också bakom de diskreta men funktionella insatserna på klaviatur och är angiven som producent tillsammans med Christoffer Lundquist.

Snarare än att spegla ett ”nu” som albumtiteln antyder är det musik som är rotad i Marie Fredrikssons framgångsrika 1980- och 90-tal fast, tack och lov, filtrerat genom en estetik som hör 70-talet till. I alla fall när det gäller den musikaliska delen: omslagets fotografier och formgivning talar ett annat språk, ett visuellt språk som talades på 90-talet och borde ha fått stanna kvar där.

Annons
X

Det börjar lite olycksbådande med en rätt jobbigt tunggungande ”Kom vila hos mig”, men det visar sig att den, tillsammans med ”Det är nu!”, utgör undantag på ett album som är mer luftigt poppigt än stabbigt rockande. Det märks redan på det andra spåret, ”Det bästa som nånsin kan hända”, med musik av Bolyos och text av den likaledes albumaktuella Uno Svenningsson. Det är kanske ingen märkvärdig låt men blir genom Marie Fredrikssons uttrycksfulla sång, uppfinningsrika ackordvändningar, pigg rytmik och, inte minst, Ola Gustafssons guldkantade elgitarr och pedal steel så skimrande som klassisk popmusik alltid bör vara.

Precis som på det engelskspråkiga albumet ”The Change”, som kom 2004, är inflytandet från Beatles i allmänhet och George Harrison i synnerhet påtagligt på flera spår, lyssna exempelvis på ”Bara tre ord”. Det är inte särskilt originellt men när det görs så här snyggt är det svårt att motstå.

Även om paret Fredriksson/Bolyos inte har skrivit alla texterna själva frestas man att läsa dem mer eller mindre biografiskt. Textrader som ”du var den som höll i min hand/när det blåste så kallt” inbjuder ju till det. Citatet är hämtat från ”Sista sommarens vals”, den enda låt som Marie Fredriksson har skrivit. Med sitt melodramatiska anslag och Christoffer Lundquists bouzouki-ljudande gitarr låter det som ett tävlingsbidrag från, ska vi säga, 1973 års upplaga av Eurovision song contest. Behöver jag tillägga att det är menat som beröm?

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se
    Annons
    Annons
    X

    Marie Fredriksson.

    Foto: FREDRIK ETOALL Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X