X
Annons
X

E Louis Backman: Studenternas avtagande intelligens

Läs mer om Streckare från 100 år
En grupp festklädda studenter, 1918.
En grupp festklädda studenter, 1918. Foto: Maria Lundbäck/Digitalt museum

Filosofiska fakulteten i Uppsala har beslutat söka föranstalta en statistisk undersökning över de akademiska examinas sjunkande betygsnivå ävensom dennas ev. samband med studentbetygets utseende. Fakulteten synes rent av förutsätta, att den allmänna intelligensnivån bland studenterna är i stadigt avtagande. Förklaringen till detta synnerligen beklagliga förhållande skulle då möjligen kunna tänkas ligga dels i en försämrad skolunderbyggnad, varigenom flera än förr – och därmed också alltmera undermåliga – släppas fram till studentexamen, dels även däruti, att vissa andra högskolor med kvalificerade inträdesfordringar draga till sig de bästa begåvningarna, vadan i stort sett endast övervägande måttliga eller undermåliga komma att inskrivas vid universiteten. Det är med anledning av dessa konstruktioner som följande skrives.

Av mycket stor betydelse även ur andra synpunkter är fakultetens plan att låta anställa en statistisk utredning över sambandet mellan studentbetygets allmänna höjd och beskaffenheten av de examina som sedermera avläggas. Det är en gammal tvistefråga huruvida A-studenter visa större eller mindre fallenhet för akademiska studier än B-studenter. Numera finnas visserligen inga s.k. mogenhetsbetyg, men vid en statistisk utredning torde dylika kunna ställas även å de nutida studentbetygen på liknande grunder som gällde för de gamla. Min egen ringa erfarenhet säger mig, att man ingalunda alltid får se A-studenten såsom den främste vid akademien, utan ej så alldeles sällan i stället avgjort efter B-studenten. Men vilken uppfattning man än må ha härom, så är det tydligt att en statistisk utredning har ett mycket stort praktiskt intresse. A priori föreligger intet skäl att tro att den kunnige skolynglingen är avgjort intelligentare än den okunnige.

Det kan klinga paradoxalt detta, men förhållandet är dock det, att skolstudierna fordra inlärandet av vissa pensa; det är härvid i främsta rummet fråga om minneskunskaper, alltså ett utvecklande av minnet. Men detta kan vara alldeles förträffligt utvecklat utan att förståndet behöver visa en motsvarande hög utveckling. Ja, många imbeciller förete som bekant en förbluffande utveckling just av minnet, och kunna med lätthet inlära nog så komplicerade utanläxor och minnas dem otroligt länge. Jag vill ingalunda påstå, att skolstudierna uteslutande resultera i minneskunskaper, men vågar dock anse, att de övervägande just bygga på och leda till dylika. Mycket ofta är den goda intelligensen förbunden med ett svagt minne – ehuru naturligtvis även många undantag finnas. Under det att den måttligt eller undermåligt begåvade finner den största tillfredsställelsen vid "studiet" av just sådana ämnen, som fordra främst användningen av minnet, så väcker allt dylikt studium motvilja hos den begåvade, vilken tvingas att söka kompensera sin svårighet att minnas genom att i stället på reflexionens och eftersinnandets väg komma underfund med det väsentliga. De båda slagen av begåvning: minnes- och intelligensbegåvning, arbeta alltså på principiellt olikartat sätt. Men det är uppenbart, att minneskonstnären måste under skolstudierna hava ett bestämt övertag över den minnessvaga intelligensen. Är detta riktigt, så blir slutsatsen den, att man i allmänhet (naturligtvis ingalunda alltid) bör med viss misstro betrakta de glänsande skolbetygen: de äro ingalunda städse de för framtiden mest hoppingivande. Varav också följer, att vissa högskolors sätt att söka begränsa tilloppet av studerande genom att medgiva inskrivning endast för dem som äga de högsta skolbetygen, i själva verket kanhända är långt ifrån ideal och kanske tillför ett rätt medelmåttigt material.

Äro då verkligen de akademiska studierna så vitt skilda från skolstudierna, att de förra mera kunna sägas representera intelligensstudier? Därpå kan svaras både ja och nej. Vissa ämnen ex. språk m.m. förutsätta för de lägre akademiska examina i övervägande grad minneskunskap, blott i mindre grad ett intelligensens inträngande. Däremot torde man icke kunna bestrida, att den experimentella forskningen i allmänhet liksom även de högre examina i mycket betydande grad ställa fordringar på tentandens intelligens, det att den rena minnesvirtuositeten spelar vida mindre roll. Ja, i dessa senare fall får man väl säga, att den tentator som söker bygga sin tentamen övervägande på ren minneskunskap (namn och siffror) i själva verket själv i grunden missförstått den akademiska undervisningens mål och medel.

Annons
X

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

Av det sagda torde emellertid vara tydligt, att man äger ganska goda grunder för att ställa sig synnerligen skeptisk gentemot den eventuella åtgärden att söka begränsa tilloppet av studenter till universitet och högskolor genom att tillstädja inskrivningsrätt för blott studerande med höga skolbetyg. Skolbetygets nivå är ingalunda utslagsgivande för intelligensnivån. Jag avstår att formulera den paradoxala sats med avseende på rätt till inskrivning som nu skulle kunna framställas.

Om det således ingalunda kan synas sannolikt att förefintligheten av fordringar på kvalificerad studentexamen hos vissa av våra högskolor skulle medfört minskad intelligensnivå hos universitetens studenter, så återstår dock att även granska fakultetens uttalade misstanke att den under senare åren sjunkande betygsnivån för studenternas examina skulle kunna utvisa en avtagande intelligensnivå. Även för denna företeelse torde emellertid orsakerna kunna vara nog så komplicerade. Först och främst måste man kunna bedöma i vad mån vederbörande lärares tentamensfordringar undergått en skärpning under senare år. Att så måste vara förhållandet, framgår utan vidare därav, att vetenskapen utvecklas med stormsteg, och att därför den enskilda disciplinens kunskapsinnehåll alltfort kraftigt växer. Ett utomordentligt påtagligt bevis härför hava vi i den särskilt inom vissa ämnen allt tydligare framträdande nödvändigheten att uppdela dem i flera discipliner eller anställa särskilda lärarekrafter i ämnets nyuppträdande underavdelningar. Det ligger därför utan vidare klart, att under årens lopp den för sin vetenskap intresserade läraren ovillkorligen måste undan för undan höja sina fordringar. Likväl tror jag icke, att denna omständighet spelar någon särskilt stor roll i fråga om betygsnivåns sjunkande. Man bör dock hålla i minnet att vissa lärare kunna upprätthålla mycket betydande fordringar och vara synnerligen njugga på betyg, under det att andra kunna hålla låga fordringar och utdela betyg som ligga 1 à 2 streck högre än vid övriga högskolor. Ett genomförande av tentaminas giltighet utan vidare de olika högskolorna emellan är otvivelaktigt ett steg i rätt riktning och kommer att få en synnerligen stor betydelse för studiernas bedrivande.

En av de viktigaste faktorerna för den sjunkande betygsnivån ligger emellertid sannolikt hos staten själv, i dess sätt att värdeställa betygsnivån hos de till statstjänster sökande. Det är ju i själva verket endast undantagsvis som högre examensbetyg få medföra företräde framför större antal tjänstgöringsår. Inom talrika grupper av statstjänster – exempel kanske i detta sammanhang kan underlåtas – frågar man rätt och slätt efter tjänstgöringsår och alls ej efter examensbetyg. Detta veta studenterna nu för tiden, och man måste ju erkänna att det verkligen fordras ett levande vetenskapligt intresse, om den enskilde trots medvetandet härom likväl vill offra tid, pengar och arbete för att nå upp till högre betyg. Kanske är det just statsmakternas utomordentligt ringa värdesättande av betygen, som är den förnämsta orsaken till betygsnivåns sjunkande. Att även privattjänsterna endast i undantagsfall taga hänsyn till betygen ligger i sakens natur. Endast då alla de, vilka äga att bestämma om platsens tillsättande, äro fullkomligt desintresserade, kunna stundom även betygen få komma till sin rätt. Härmed vill jag ingalunda hava påstått, att icke stundom t.ex. vid tillsättandet av lektorat eller t.o.m. ibland vid läkarplatsers besättande betygen kunna spela en roll, men denna roll är synnerligen nyckfull, ibland framträdande, ibland obefintlig, ibland uppväga betygen något tjänsteår, ibland en hel rad, ibland icke ens en bråkdel. Det vore synnerligen önskligt, att den utredning som av fakulteten avses även måtte få omfatta de juridiska examina, ty jag har den icke alldeles ogrundade uppfattningen att betygsnivån bland juristerna är alldeles särskilt låg, alls icke på grund av någon bristande intelligens hos vederbörande – därtill visa sig våra jurister i det praktiska livet alltför företagsamma, idé- och initiativrika – utan emedan betygen faktiskt icke spela någon nämnvärd roll för de olika juristyrkena.

Såsom synes är det många faktorer som kunna tankad samverka för uppkomsten av en sjunkande betygsnivå vid våra universitet. Vissa av dessa faktorer äro till sitt värde och inflytande omöjliga att uttrycka i siffror och kunna därför icke direkt statistiskt mätas. Det är emellertid att hoppas, att den blivande statistiska undersökningen icke alldeles måtte lämna de antydda synpunkterna ur räkningen, utan att den statistiska bearbetningen måtte taga full hänsyn till tidens inflytande på de undersökta företeelserna och genom observationernas befriande från beroendet av tiden söka lämna svar på frågan, om andra faktorer än det allt starkare medvetandet om akademiska betygs relativa värdelöshet inverkat på betygsnivåns sjunkande.

Annons
X
Annons
X

En grupp festklädda studenter, 1918.

Foto: Maria Lundbäck/Digitalt museum Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X