Annons
X
Annons
X

Strindbergs ryska rötter censureras

Det var ryska radikala verk som gav August Strindberg inspirationen till Fröken Julie och Ett drömspel. Men detta har mörkats av den svenska litteraturforskningen, hävdar Jan Myrdal.

(uppdaterad)
Jan Myrdal gästade årets Bokmässa.
Jan Myrdal gästade årets Bokmässa. Foto: DAN HANSSON

STRINDBERGSÅRET

Den svenska Strindbergsforskningen har sina skygglappar. Därför har den haft svårt att se att hans tidiga radikalism inte är modern i europeisk 1880-talsmening utan har rötter hos Dickens och Heine och svensk småborgerlig polemik i Crusenstolpes efterföljd. Senare fick August Strindberg en annan och vidare syn av sådan läsning som Henry Thomas Buckles ”Civilisationens historia i England”. Men först efter att ha lämnat Sverige kom han i emigrationen på 1880-talet att gå förbi ”det unga Sverige”.

Särskilt läsningen av fyra författare gav honom – vilket han noga beskrivit i sina brev – de nödvändiga impulserna. Jules Vallès möjliggjorde för honom att komma fram till att skriva ”Tjänstekvinnans son”. Nils Herman Quiding gav honom den förklaring till samhällets hemlighet han tidigare blott anat: Samhället är till för att överklassen skall kunna hålla underklassen nere. Nietzsche, vars inflytande vanställts av att han fascinerat Hitler, är värd ett eget kapitel. Slutligen har vi Nikolaj Gavrilovitj Tjernysjevskij. Denne, som av socialt/politiska skäl trängs ut ur den akademiska svenska idéhistorien, hade ett avgörande inflytande på August Strindberg och har bestämt namn, gestalter och utformning i hans ”Fröken Julie” och senare fått honom att skriva ”Ett drömspel”, just i polemik med Tjernysjevskis ”Vad bör göras?”

Detta medför att det här i Sverige blir något märkligt med hur August Strindbergs ”Fröken Julie” och ”Ett drömspel” spelas och diskuteras. En viktig del av den internationella forskningen och diskussionen kring dem har strukits. Censurerats är nog det riktiga ordet ty det är slavisk forskning; rysk och polsk som visar detta att Strindberg påverkats av ett i svenska akademiska sammanhang olämpligt ryskt radikalt verk som Tjernysjevskijs ”Vad bör göras?”

Annons
X

Sverige är ett litet land, som ett tyskt furstendöme för en tvåhundra år sedan. Intellektuellt är det som C G Bjurström brukade säga: ”En långgrund strand där tidvattnet lämnar sanden helt torr. I större kulturer finns ett djup.” I större sammanhang hade en forskare som Gunnar Ahlström inte kunnat akademiskt stängas ute för gott. Hans ”Det moderna genombrottet i Nordens litteratur” (1947) är ett grundläggande verk. Liksom för övrigt redan hans avhandling om Brandes ”Hovedstrømninger” var. Men ”Det moderna genombrottet i Nordens litteratur” kom 1947 när det kalla kriget inletts. Gunnar Ahlström var visserligen inte kommunist, inte ens marxist i strikt mening, snarast historiematerialist. Något som dock i ett inför rådande vind följsamt intellektuellt Sverige räckte för att han skulle utestängas. Säg det på annat sätt; hade Gunnar Ahlström verkat vid ett – gärna mindre – universitet i Förenta staterna där det faktiskt, trots allt, ges större frihet för tvärtänkare hade boken omedelbart fått det internationella genomslag den var värd.

Nu gäller det Mariusz Kalinowski och hans omsorgsfulla studier om påverkan från Nikolaj Tjernysjevskijs roman ”Vad bör göras?” (1863) i August Strindbergs ”Fröken Julie” (1888) och ”Ett drömspel” (1902). I ett land av vårt slag bör sådant inte gärna tillgängliggöras och diskuteras.

Mariusz Kalinowski är översättare och har till polska översatt Swedenborg, Strindberg, Magnus Florin, P O Enquist, Stig Larsson, Lars Norén och andra. Han erhöll Göran O Erikssons stipendium för översättning av svensk dramatik 2003. Senast höll han i år föredrag om August Strindbergs ”Inferno” på universiteten i Gdansk, Poznan och Warszawa. En viktig länk mellan svensk och slavisk kultur.

Under läsningen av ”Fröken Julie” slogs han av hur namn och scener där överensstämde med ”Vad bör göras?” och publicerade först en text i Jagiellonska universitetets i Krakow översättartidskrift ”Przekladaniec” 2004/1 och sedan 2010 i Gdansk den utarbetade texten ”Fröken Julie – designed in Russia!” (”Nordisk drama”. International Association for Scandinavian studies, Gdansk 2010 s. 487–495).

Vad han där i den åttasidiga essän visar är att såväl den centrala scenen, namnen Julie och Jean samt: ”huvuddragen i fröken Julies gestalt är lånade från den ryske författaren Nikolaj Tjernysjevskijs roman ’Vad bör göras?’. ’Fröken Julie’ visar sig ha en rysk förlaga: en demimond från Petersburg.” Detta visar Kalinowski med omsorgsfull textjämförelse och en grundlig redovisning.

Essän blev i Sverige refuserad av den officiösa ”Strindbergiana”. Det trots att denna diskussion är känd bland ryska och slaviska skandinavister. Även i Strindbergsällskapets bibliotek, som i åtta andra svenska bibliotek, står (som Stefan Lindgren påpekat i ”Ryska posten” 210-05-21) den alltför tidigt bortgångne ryske skandinavisten D M Sjarypkins bok om den ryska litteraturen i de skandinaviska länderna. (Förlaget Nauka, Vetenskapsakademins förlag, Leningrad 1975.) Sjarypkin skriver där bland annat:

”Porträtten av ’gamla människor’ i romanen ’Vad bör göras?’ har i viss mån blivit till litterära prototyper för hjältarna i Strindbergs ’naturalistiska’ dramer. Personagerna i ’Fröken Julie’ (1888), Julie själv och hennes älskare Jean, har inte bara getts samma namn som ’de gamla människorna’ hos Tjernysjevskij – Jean Solotsov och fransyskan Julie – utan också liknande karaktärsdrag och liknande syn på livet; de har samma intressen och uppvisar samma stereotypa beteenden.”

Om svensk litteraturforskning inte även den traditionellt varit överdeterminerad av ett allmänt och politiskt styrt ”tänk” hade detta också betytt en hel del praktiskt för både regi och persontolkning i teaterarbetet med ”Fröken Julie”.

Strindberg har hänvisat till Tjernysjevskij i brev och texter. Hans inflytande var inte en tillfällig engångsföreteelse. Mariusz Kalinowski har i en trettonsidig essä (också den naturligtvis opublicerad i officiösa svenska Strindbergssammanhang) visat sambandet mellan ”Ett drömspel” (1902) och kapitlet ”Vera Pavlovnas fjärde dröm” i Tjernysjevskijs ”Vad bör göras? (1863).

Det rör sig inte bara om påverkan av en text; det rör sig om en allvarlig strindbergsk debatt med Tjernysjevskij. Dotterns ”Det är synd om människorna” är ett svar på Gudinnans upprepning: ”Lyckliga, lyckliga människor!” Som Mariusz Kalinowski skriver:

”Strindbergs ’Drömspel’ kan man följaktligen betrakta som ett polemiskt, pessimistiskt, svar på Tjernysjevskijs utopi – något av en svensk motsvarighet till Dostojevskijs ’anteckningar från källarhålet’.” (Vilken text Dostojevskij skrivit 1864 som ett direkt svar på Tjernysjevskijs ”Vad bör göras?”.)

Men vad kommer sig då detta följsamt provinsiella mörknande av? Mitt ordval ger svarsriktningen. Tjernysjevskijs ”Vad bör göras?” har inte varit populär bland svenska akademiker. Liksom heller inte bland ryska mer eller mindre liberala och konservativa, från Dostojevskij till dagens så kallade demokrater. Det av just samma skäl som det vilket ledde till att Lenin tog namnet till sin riktningsgivande programskrift 1902. Det är ingen allmän utopi utan en politiskt inspirerande text.

Att Strindberg inte som en Heidenstam var aktivist utan närmast kunde ses som en svensk motsvarighet till gammalfinnarna innebar inte att han var en förespråkare för tsarismen. Liksom han hade vänner och umgänge just bland ”nihilisterna” under exilen i Schweiz tog han öppen ställning för Gorkij mot tsarismen när denne fängslades 1905.

För en litteraturforskning värd namnet vore det viktigt att fördomsfritt undersöka och ta ställning till just hur mycket det ryska betydde för hans arbete. För de regissörer vilka arbetar med hans texter vore detta direkt värdefullt.

Men det kunde bland annat leda dem till frågan hur August Strindberg år 1910 långt före Gramsci och Foucault kunde formulera att överklassen härskade över folket, underklassen, i kraft av sin makt över tankelagarna.

Men vi lever i Sverige och här blir sådan olämplig inriktning på auktoriserad Strindbergsforskning lika otänkbar som det för 60 år sedan var otänkbart att svenska officiella och liberala akademiker skulle kunna acceptera Gunnar Ahlströms storhet.

Jan Myrdal

Annons
Annons
X

Jan Myrdal gästade årets Bokmässa.

Foto: DAN HANSSON Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X