Annons
X
Annons
X

Strindberg och Intima teatern

Ur arkivet: understreckare från 1900-talet

[Ursprungligen publicerad Under strecket i Svenska Dagbladet den 27 januari 1919]

August Strindberg och Pär Lagerkvist.
August Strindberg och Pär Lagerkvist.

För någon tid sedan utkom under redaktion av August Falck ett urval av Strindbergs brev till medlemmar av gamla Intima teatern, Strindbergs egen scen. Boken, som endast tryckts i en liten numrerad lyxupplaga, kan blott nå ett fåtal, men så mycket större skäl finns kanske därför att söka ge en föreställning om dess innehåll.

I de småskrifter om teater Strindberg skrev under de år den lilla scenen existerade och som han dedicerade till skådespelarna vid denna – ”Memorandum till medlemmarna av Intima teatern”, ”Hamlet”, ”Julius Cæsar”, ”Öppna brev till Intima teatern” – blir man upplyst om vad han vid denna tidpunkt tänkte om teaterkonsten och dess problem. Men breven komplettera de nämnda skrifterna, ge på ett vis mera än dessa, därför att han här går in på detaljer och presenterar sig som praktisk regissör. De visa hans livliga intresse för allt som rör det sceniska, för yttre anordningar såväl som för de finaste nyanser i känsla och spel. De visa den skarpaste blick för alla detaljer, en iakttagelseförmåga som aldrig slappnar, och så denna ständiga otillfredsställelse utan vilken Strindberg inte låter sig tänkas, men som just varje regissör gärna borde ha någonting av. Därmed är inte sagt att hans synpunkter alltid förefalla vara de riktigaste. Han är inkonsekvent och oberäknelig som alltid. Det förträffliga ligger mera i plötsliga skarpa glimtar åt alla håll, i plötsliga, energiska reflexioner och utbrott, än i helhetsuppfattningen. Men det är likväl en grundskillnad mellan hans syn på teater nu och tjugu år tidigare, då han i förordet till ”Fröken Julie” klargjorde sin ståndpunkt. Och det är därigenom breven få sitt särskilda intresse.

Den gången gällde det: naturalism till varje pris ! Nu: bort från naturalismen!

Annons
X

Det är klart uttalat. Så skriver han t. ex., missnöjd över någon föreställning eller repetition:

”Vi ha sjunkit – tillbaka till det som kallades Molander, eller realismen, naturalismen, vilket allt är förbi. – – Det är mitt fel, ty jag blir trött ibland och ramlar tillbaka. Vi måste ta ett starkt tag i oss själva och rycka upp oss.”

Hans motvilja för att de gamla styckena spelas, hans ständiga begäran att dramerna från de sista åren skola tagas upp, vittna om detsamma. Han är otillfredsställd med det han tidigare gjort, känner att han nu är inne i något nytt som har ett högre värde och ligger hans hjärta närmare, därför att det bättre visar vad han som dramatiker velat. Åttiotalsdramerna finner han råa, vill stryka, befria dem från allt som kan verka trivialt, flytta upp dem på ett högre plan. I ”Fadren” vill han så t. ex. utesluta ryttmästarens förhör av sin kalfaktor i början på första akten, såsom brytande sorgespelets stil, och hela stycket vill han ha spelat så att det får större linje, större proportioner.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    ”Med Draperi-scenen i Fadren kommer pjäsen att lyftas ut ur sin tunga vardagssfär, och bli en tragedi i högre stilen; mänskorna sublimeras, anobleras, och verka från en annan värld.”

    Det är genom användande av draperiscenen, genom intimitet i uppfattning och spel som allting skall nås! Däri ligger begränsningen; en begränsning som ju visserligen betingades av den lilla scenen, men som också hör samman med Strindbergs uppfattning av teatern över huvud. För honom var det talade ordet allt, kom endast detta fullt till sin rätt var allt annat oväsentligt. Han bortsåg ifrån att scenen inte är blott och bart en estrad men har många möjligheter därutöver, vilka verkligen betyda rikedom och inte kunna ligga outnyttjade: att den intima teatern endast är en tillfällig och berättigad reaktion mot ett oriktigt, alltför larmande och vräkigt användande av dessa möjligheter, men inte den sista lösningen på alla de moderna teaterproblemen. Det intressanta är emellertid att det blott är i teorien samt som praktiserande regissör vid en liten, ofullkomlig scen Strindberg håller fast eller tvingas hålla fast vid denna sin snäva uppfattning; som dramatisk diktare slår han sig lös, upptäcker för varje nytt verk mer och mer teaterns mångfaldiga möjligheter att tala även utan ord, att med yttre men därför inte billigare medel uttrycka diktarens stämningar. Hur illa passar t. ex. inte ”Spöksonaten” på en draperiscen, hur oändligt många möjligheter till att uttrycka författarens hemligaste intentioner skulle inte få ligga outnyttjade!

    Att Strindberg i sin sista dramatiska produktion strävar efter intimitet är blott en synvilla. Mänskorna äro enorma i sin lidelse, förenklade till sinnebilder eller groteska fantomer, och stämningen är så ohyggligt våldsam att det fordras avstånd, stort rum, för att teatern inte skall verka trång, igenmurad skräckkammare. Den lilla intima scenen och salongen är för reflexionsdramatik, dissektionsdramatik, med resonörsroller och skarpsinniga hårklyverier, där man behöver hänga med näsan in över rampen för att följa med.

    Om Strindberg nu också skrev dessa dramer med tanke på en intim teater, så är det efter år och dag ju mera likgiltigt. Det kan förklaras av att smaken för det fina formatet på scen och salong var på modet den gången, kanske också av att han ej såg några utsikter att få dessa saker spelade på annat sätt.

    Intressant är att se vilken skarp blick han i övrigt har för allt som hör till teatern. Scenbilden ser han som en helhet, inte som detalj bredvid detalj, sak bredvid sak, vilket alltjämt är det vanligaste; han komponerar den verkligen. Och han förstår vilken betydelse reda och enkelhet har på scenen, där allt suddigt, odeciderat lämnar en likgiltig, medan det som äger verklig pregnans, distinktion genast fångar ens intresse. Ur denna synpunkt bedömer han bl. a. också de uppträdandes dräkter:

    ”Om skådespelaren behåller samma kostym, så får publiken bättre fatt i honom, blandar inte bort honom, och karaktären vinner i enhet.”

    Hur lite betänker man inte i allmänhet sådana saker. Hur lite uppmärksamhet ägnar inte regissören de enklaste ting – t. ex. detta att publiken utan ansträngning ska kunna hålla de olika personerna åtskils – medan han kanske gärna arbetar dagar för att få fram en liten nyans i spelet, som möjligen likväl går åskådaren förbi. Jag påminner mig bl. a. ”Hamlet” i Dramatiska teaterns nya instudering: där hade Laërtes samma eller ungefär samma svarta dräkt som den sörjande prinsen. Vilket är väl naturligare än att Hamlet ensam är klädd i svart, så att han hela tiden förnimmes som någonting för sig? Men sådant är för enkelt för att man skulle vilja tillmäta det någon betydelse.

    Även för de finaste, obetydligaste skiftningar i spel och tonfall har Strindberg öga och öra. Hans anmärkningar och råd äro värdefulla att läsa, därför att de visa vilket levande intresse han hade för alla de figurer han skapat och att han instinktivt kände hur var och en skulle ges.

    Men inte endast intresse för roller och figurer. Också för skådespelarna själva. Han uppmuntrar dem och delar deras glädje, och det står mycket vackert att läsa om människan Strindberg på dessa små biljetter.

    Underliga äro några rader till fröken Flygare:

    ”Men varje afton nu känner jag, både hur ni gläds att ha fått komma upp i ljuset och hur ni lider min Eleonoras lidanden, därför att jag skrivit denna pjäs.

    Författaren av sorgespel glömmer ofta att skådespelaren kväll ut kväll in genomgår timmars kval för honom. Jag kom först att tänka på det, när jag såg Er torteras i ”Bandet”, och för första gången upptäckte jag min skuld.

    Stackars Eleonora-Flygare! säger jag varje kväll kl. 8, och så spelar jag (dåligt) Sieben Worte eller Tonernas vågor för att lindra hennes kval!”

    Åtskilligt annat står att läsa i breven som ger en bild av ”Den gamle i Blå tornet”, en föreställning om hur han levde under dessa sina sista år. Kanske mest för den skull hade man önskat att boken framträtt i enklare former, så att den verkligen kunnat nå alla intresserade. Det hade utan tvivel varit ett riktigare sätt att gå tillväga.

    Pär Lagerkvist
    (1891–1974) var författare, poet och dramatiker, från 1940 ledamot av Svenska Akademien. Han tilldelades Nobelpristagare i litteratur 1951.

    Annons

    August Strindberg och Pär Lagerkvist.

    Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X