Striden om Höga C

(Utdrag ur Birgit Nilssons självbiografi ”La Nilsson”, 1995 på Fischers Förlag )

Under strecket
Publicerad
Annons

Det sägs ibland att livet kan hänga på en skör tråd. Värre än så! Livet kan hänga på en mycket liten prick på ett notsystem, som inte är större än ett knapphålshuvud - ett högt C!
Vad hjälper det om en Verdi- eller Puccini-tenor har den vackraste röst i världen om han inte har ett högt C - livet är förstört. Hur många sömnlösa nätter har inte Strettan i Trubaduren eller Rodolfos höga C i arian ur Bohème vållat? Ända tills vederbörande tenor inser, att livet från ett transponerat C till ett H känns betydligt drägligare. När har ni senast hört dessa nämnda arior sjungas i sina originaltonarter?
Det är inte alla som vid en ålder av gott och väl sextio år presterar nio höga C efter varandra i Donizettis Regementets dotter. Det är vad den spanske stjärntenoren Alfredo Krauss gjorde. För att inte tala om vår egen Einar Andersson, som hade fenomenala höjdtoner. Han kallades Den sjungande fotbollsspelaren och för honom började livet leka på höga C. En dag då han kände sig ovanligt vissen och ur form, bad han Sixten Ehrling att vid pianorepetitionen transponera ner Bohème-arian en ton. I stället för att transponera ner, det vill säga att sänka tonarten, höjde il Maestro upp den en hel ton. Einar sjöng, lätt som en plätt, ett trestruken högt D! Vid Ehrlings förfrågan om hur det kändes svarade Eja:

Annons

– Nu ja, nu var det lika lätt som att sitta och sjunga hemma på morsans trädass i Västerås!
Franco Corelli hade en av de mest fantastiska röster som existerat. Trots den rätt mörka, dramatiska timbren, hade han en otrolig höjd. Livet för honom kretsade kring höga C. Han kunde hålla ut denna ton, som det tycktes, i evighet. Att dessa långt utdragna toner hade föga att göra med stil eller god smak, är en helt annan sak.
Corellis och mina Turandot-föreställningar på Metropolitan blev nästan legendariska. Publiken halvsatt i bänkarna i ren spänning kring den dallrande frågan: Vem skulle vinna i kväll? Det var nästan som på en tjurfäktning, bara utgången var mera oviss. I väntan på vår entré vandrade Corelli omkring som ett lejon i bur medan jag spelade cool. Jag brukade slå mig ner på en stol bakom scenen och låtsas läsa New York Times. En gång var det någon som påpekade att jag höll tidningen upp och ner och det var ju fatalt när man ville se avspänd ut. Jag tror nog att i de flesta fall var det Corelli som avgick med segern om striden på höga C, även om han påstod att det var jag som höll tonen längst.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons