Stridbar symfoniker

Han skulle ha fyllt 100 på måndag, tvärviggen Allan Pettersson, den frenetiskt komponerande, ångestridna arbetarpojken som både älskades av – och kom på kant med – samtidens kulturetablissemang. Han kallas ofta för vår störste symfoniker, men ändå är det ett märkvärdigt stillsamt jubileumsår.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad
Symfonikern Allan Pettersson reste till Paris under andra världskrigets början för att komponera – men tvingades återvända när tyskarna dundrade in i staden.

Symfonikern Allan Pettersson reste till Paris under andra världskrigets början för att komponera – men tvingades återvända när tyskarna dundrade in i staden.

Foto: SCANPIX
Annons

En ensam ung man med ett slätrakat allvarligt ansikte, hornbågade runda glasögon och en fiollåda under armen vandrar den långa vägen från i Villeneuve-Orly i Frankrike in mot Paris. I motsatt riktning flyr panikslagna fransmän, släpande på vad de lyckats få med sig mot flygplatsen, som snart skulle tas av tyskarna. Året är 1940 och en 29-årig Allan Pettersson hade tagit sig genom ett krigshärjat Europa utan visum och mot allt sunt förnuft, för att återuppta sina kompositionsstudier i Paris.

Året innan hade han fått tjänstledigt från sin altfiolplats i orkestern i Stockholms konserthus och med ett stipendium på fickan farit till Paris. Vid krigsutbrottet 1939 fick han åka hem efter att svenska konsulatet enträget bett honom.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons