Annons

Merete Mazzarella:Stress var länge ett problem utan namn

Samhällets syn på diffusa stressymtom har förändrats radikalt sedan 1950-talet. Från något ­avvikande, där receptet löd anpassning, till ett vardags­fenomen relaterat till krav och självförverkligande.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Stress var länge ett problem utan namn. I dag förknippas ordet med fenomen relaterat till krav och självförverkligande.

Foto: SCANPIXBild 1 av 1

Stress var länge ett problem utan namn. I dag förknippas ordet med fenomen relaterat till krav och självförverkligande.

Foto: SCANPIXBild 1 av 1
Stress var länge ett problem utan namn. I dag förknippas ordet med fenomen relaterat till krav och självförverkligande.
Stress var länge ett problem utan namn. I dag förknippas ordet med fenomen relaterat till krav och självförverkligande. Foto: SCANPIX

En nära vän, en del äldre än jag, minns hur han på 50-talet under den fria samvaron efter ett föredrag på en studentförening hörde föredragshållaren, psykiatern Gunnar Lundquist, i förbifarten nämna ett nytt, intressant psykiskt problem som kallades ”stress”. Själv minns jag en historia min morfar berättade någon gång i början av 60-talet. Den handlade om en ung man som var ”så nervös” – ordet nervös uttalade morfar med en liten grimas – att han hade svårt att få jobb, men som efter många om och men blev anställd för att sortera potatis. Han skulle sortera i tre kategorier, stora, medelstora och små, men efter bara ett par dagar var han förtvivlad och utbrast: ”Det här klarar jag inte, jag blir så stressad av att ständigt behöva fatta beslut.” Jag tror att det var första gången jag hörde ordet ”stressad” och också det uttalade morfar med en grimas. I dag är ”stress” ett ord på allas läppar, ja, det finns undersökningar av lågstadieelever som visar att också de uppfattar sig själva som stressade och det ligger nära till hands att fråga sig vad som egentligen händer med ett begrepp när också barn har fått tillgång till det.

Annons
Annons
Annons