X
Annons
X

Lars Ardelius: Detta är ingen streckare

Läs mer om Streckare från 100 år

Titlar är något de flesta konstnärer krystar fram inför en utställning, men de saknar inte betydelse för hur ett verk uppfattas. I dag har gränsen mellan konst och antikonst upphävts, och förhållandet mellan verk och titel kan se ut på de flesta sätt. Titlar kan till exempel förneka och upphäva sig själva.

"Detta är ingen pipa". René Magrittes målning ”Bildernas opålitlighet” (1929) Foto: IBL

På en skönlitterär boktitel ställer man numera höga krav, den bör vara adekvat, originell och suggestiv. Det var länge sedan en roman kunde få heta 'Tom Jones' eller 'Madame Bovary'. Många författare lagrar också fyndiga titlar för eventuella framtida behov. Inom konstvärlden råder delvis andra villkor. Titlar är något de flesta konstnärer krystar fram först när det är dags att trycka katalogen inför en utställning. Den sofistikerade konstkännaren ser också med ett visst förakt på den ovane utställningsbesökare som inte förstår bättre än att envetet fördjupa sig i sin katalog.

En blick bakåt i tiden lär oss för övrigt att de flesta konstverk fram till renässansen saknat titlar. Behovet verkade ha saknats, och främsta skälet var troligen att de gängse religiösa motiven var allmänt bekanta. Merparten åskådare kände lätt igen inte bara motiv som Yttersta domen utan även Elisabets och Marias möte, Saulus omvändelse eller 'mannaplockningen'.

Ungefär samtidigt med att målningarna började förses med ramar, vilket gjorde dem flyttbara, försågs de sedan som regel med mer eller mindre upplysande namn. Oftast var de torrt beskrivande, som Tizians 'Man med en bok' eller 'Flicka med päls'. Innehöll motivet något naket påstods det vara hämtat från antiken, och namn som Leda, Phaëton och Danaë förutsattes vara väl bekanta för publiken. Ingen tog Plutos för en hund.

Annons
X

De antika motiven skulle ju komma att behålla sin popularitet ända in på 1800-talet, men hos många konstnärer som till exempel Claude Lorrain spelar figurerna en underordnad roll. Inför hans fördrömda landskap är man inte särskilt nyfiken på titeln.

Något annorlunda förhåller det sig med allegorierna, en genre som i dag förefaller stendöd. De har inte sällan en viss karaktär av rebus, som till exempel Goyas jättemålning på Nationalmuseum med två kvinnor och en gammal man. Det är inte helt omöjligt att gissa sig till motivet, men nog är man tacksam för den förklarande titeln: 'Tiden leder historien medan sanningen skriver.' Även historiemålningar, en gång lika populära, krävde oftast någon form av förklaring. Visserligen skulle 'Karl XII:s likfärd' troligen klara sig bra utan även i dag – låt oss tro det – men knappast 'Valdemar Atterdag brandskattar Visby'.

Denna artikel var införd i SvD den 2 augusti 1997. Foto: SvD:s arkiv

Långt mindre självklart förefaller bruket av förklarande titlar inom vissa moderna konstriktningar, som till exempel kubismen. Till och med när det ursprungliga motivet förvandlats till oigenkännlighet döper Picasso sina målningar till 'Dragspelaren' och 'Aficionado'. Som vägledning för den ängslige? – möjligen, men som så ofta hos Picasso anar man också en provokation. Att ett konstverks titel kan förbrylla är inget nytt, fast när det gäller äldre konst beror det som regel mindre på konstnären än på yttre omständigheter. Ett exempel är 'Mona Lisa', som ju betyder Fru Lisa (av Napoleon, som starkt bidrog till tavlans ryktbarhet, kallades hon Madame Lise). Vi kan även bli helt vilseledda, som i fallet Rembrandts 'Nattvakten'. Den skildrar ju ingalunda någon nattscen, vilket ingen heller kan förledas tro som sett tavlan i dess restaurerade skick.

Ibland förvånar det mig att så många konstnärer fäster så liten vikt vid namngivningen av sina verk. 'Stilleben med tulpan' eller 'Variation II' må vara OK, de kan ses som exempel på en avsiktlig asketism, men varför döpa konstverk till något så trist som 'Gatuperspektiv med lyktstolpar' eller 'Oktober, samtal på bänken'? Ord har ju ofrånkomligen vissa stämningsvärden, och visst påverkas ens seende på olika sätt om en målning av ett segelfartyg vid kajen heter 'Hemkomsten' eller 'Segeltorkning'.

När jag i min ungdom som nyanställd vid Nationalmuseum satts att granska museets inventarieförteckning slog det mig att beskrivningen av de olika konstverken, sin torra saklighet till trots, kunde utformas på ganska olika sätt, vilket inte saknade betydelse för hur man sedan uppfattade verken. Det väckte mitt första intresse för den påverkan som redan en titel kan ha, något jag var ivrig att få diskutera, även om ämnet inte kändes särskilt aktuellt under konkretismens genombrottstid. Jag minns också långa diskussioner kring ett möjligt nytt namn på Rembrandts 'Kökspiga', som av många då ansågs föreställa konstnärens andra hustru. 'Unga frun'? 'Dam med vaksam blick'?

En tidig mästare i konsten att finna suggestiva titlar var Turner, om vars tavlor en kritiker påstod att de 'inte föreställde något och var mycket lika'. Hans berömda skildring av ett framrusande tåg har på ett sätt som verkar märkligt modernt den medryckande titeln "Regn, ånga och fart". Han visste också att förstärka ett verks grundton, som i de berömda tragiska marinmålningarna "Fregatten Ténéraire bogseras till upphuggning" och "Frid - begravning till havs".

Till dem vars titlar ibland rymmer mer än man först skulle tro hör Gustave Courbet. En målning som skildrar hur konstnären på sin väg till motivet möter och hälsar på två herrar kallar han "Bonjour, Monsieur Courbet". Samtiden var väl medveten om undermeningen: en konstnär må vara fattig men bör bemötas med största respekt.

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

En väsentlig roll spelade ofta titlarna för förra seklets symbolister. De visste att vädja till betraktarens fantasi, men deras verk krävde som regel också något slag av förklaring. Man har till exempel svårt att tänka sig Arnold Böcklins "Dödens ö" utan den upplysande titeln. Fast just den tavlan blev förstås snart så berömd att ingen längre kunde ta den för en något förbryllande marinmålning.

Även för sentida konstnärer med mer eller mindre symboliska ambitioner har namnen varit viktiga. Det gällde till exempel för så olika konstnärer som Nils Dardel och Carl Kylberg. Och inför amerikanen Andrew Wyeths mest kända målning, den med den polioskadade flickan som sitter på tunet utanför sitt hem, kan man fråga sig om den inte har sin titel "Christina's World" att tacka för en del av sin berömmelse, hur enkel och vardaglig den än må verka.

Konsthistorien rymmer åtskilliga exempel på titlar som väckt stort uppseende. Ett är Manets "Olympia". Den vilande kvinnan - nog minns man henne - var inte bara naken på ett sätt som bland annat väckte Napoleon III:s äkta eller spelade förtrytelse. Namnet var också provocerande tvetydigt. Det associerade inte bara till en gudinna, utan även till en prostituerad i lyxklassen. Just namn som Olympia brukade de ha tilldelats på de finare bordellerna.

En annan form av uppmärksamhet väckte Monets hamnstudie från Le Havre, "Impression, soluppgång". När den ställdes ut 1874 ansåg en upprörd konservativ kritiker att den i sitt skissartade manér var typisk inte bara för Monet utan även för hans generationskamrater och döpte dem till impressionalister. Ett namn de valde att acceptera, i förkortad form.

Vid ungefär samma tid kom en kritiker att på ett inte oviktigt sätt påverka en annan konstnär, den subtile symbolisten Whistler, i hans sätt att namnge sina verk. Den uppskattande kritikern karaktäriserade ett av Whistlers porträtt - "Den vita flickan" - som en symfoni i vitt, ett omdöme som konstnären förvandlade till en del av titeln. Sina kommande verk skulle han sedan ge namn som "Studie i svart och rött", "Variationer i skärt och grått", "Harmoni i grått och grönt". Det var en programförklaring. Whistler var främst intresserad av färgernas klanger och samspel och tog avstånd från alla krav på ett berättande innehåll. Till och med sitt gripande porträtt av modern valde han att kalla "Arrangement i grått och svart", vilket inte oväntat upprörde många.

Ett konstverks titel kan givetvis även, som hos Picasso, vara avsiktligt oklar och förbryllande. Hos spontanisten Pollock möter man till exempel ibland förvånande konkreta titlar på hans vildsinta färgeruptioner, men annars är det förstås främst inför surrealisterna som man blir överraskad. Redan Goya, en av deras andliga fäder, höljde sig ju i gäckande oklarheter. Det gäller framför allt titlarna i "Los Caprichos", den märkliga serie etsningar han skapade efter sin stora sjukdomskris. Endast i undantagsfall är de så begripliga som "Då förnuftet sover kommer vidundren", och Goya kände sig också tvingad att förse samtliga blad med förklarande kommentarer. Kommentarer som för övrigt var måttligt klargörande.

Något oväntat är titlarna hos den annars så mystifierande Salvador Dali som regel inte särskilt surrealistiska. Samma gäller även för Max Ernst, men hos Miró kan en helt igenom abstrakt målning vara döpt till "Dansös, lyssnande på orgelspel i en gotisk katedral".

Hos den kanske märkligaste av surrealisterna, René Magritte, är överraskningarna legio. En ödslig bild av en låg stensarkofag kan till exempel vara döpt till "Brottarnas grav", medan en målning med ett lejon och en svartklädd herre med vingar ibland fått heta "Hemlängtan", ibland "Århundradets legend" (den påstås av något oklara skäl alludera på Nazitysklands ockupation av Belgien). Och Magrittes parafras på Mona Lisa består av draperier och sättstycken på en scen: ingen mänsklig varelse syns till.

Hans titlar väcker lätt ens intresse, och man har svårt att tro att de nästan alltid kom till i efterhand. Ännu märkligare är att de ofta tycks ha föreslagits av hans vänner: konstnärens enda krav var att de skulle "förvåna och roa". Det låter inte helt trovärdigt, bland annat med tanke på att få konstnärer varit så inriktade på att undersöka förhållandet mellan det betecknande och det betecknade. (Hans fascination inför det komplicerade förhållandet mellan ord och bild framgår inte minst av hans kända målning av en pipa med texten "Detta är ingen pipa".)

Magritte var allt utom en naiv konstnär, och även när dröm och verklighet till synes nyckfullt blandar sig med varandra kan avsikten vara högst medveten. Man kan rentav tala om en, låt vara halvdold, pedagogisk ambition. Det märks bland annat i "Hegels semester", som även är ett exempel på att titeln inte alltid kan ha tillkommit i efterhand. Målningen är mycket enkel till formen, motivet ett uppspänt paraply på vilket är placerat ett glas med vatten. Vad som illustreras, som i så många av Magrittes verk, är motsatsernas förening. Det är inte alltför långsökt att dra in Hegel och hans berömda dialektiska schema: tes, antites, syntes. (Hur han tillbringade sin eventuella semester är en annan fråga.)

Surrealisterna saknade ju inte föregångare. Marcel Duchamp, med sin "Bruden avklädd av sina ungkarlar", överträffar rentav Magritte både när det gäller filosofiska anspråk och komplikation. Med Duchamp kan vi också sägas vara framme vid vår egen tid då konst inte längre går att skilja från antikonst. Numera kan som vi vet förhållandet mellan titel och verk se ut på de flesta tänkbara sätt, och vi möter titlar som förnekar och upphäver sig själva. Ibland saknar de rentav ett konstverk, vilket man kanske inte alltid upplever som en förlust. (För att nu lufta lite gubbgnäll.)

Titlar må vara fyndigt upplysande, mångtydiga och/eller suggestiva men frågan är om de som väckt störst intresse ändå inte är de som valts av andra än konstnären själv, de som härstammat ur "folkmunnen". Oftast handlar det ju då om skulpturer i offentlig miljö. Vi har till exempel det gamla smeknamnet på den bronsfigur som en gång krönte Stockholms skampåle: "Kopparmatte". I Göteborg finner vi "Kopparmärra" som gängse namn på en av ryttarstatyerna, liksom "Potäterkungen", alias Jonas Alströmer. Och folkhumorn kan som vi vet vara ganska skoningslös, även mot hyllade konstnärer. Ett exempel: Eldhs skulptur vid Birger Jarlsgatan i Stockholm som tidigt döptes till "Tarmvredet".

De folkliga namnen är ett exempel bland många på att en konstnär, hur begåvad han än må vara, sällan har betraktaren helt i sin makt. Till och med Rembrandt i sin himmel får finna sig. Även om modellen till hans underbart levande "Kökspiga" skulle visa sig ha varit hans hustru lär hon fortfarande få gälla för piga.

Laddar…
Annons
X
Annons
X

"Detta är ingen pipa". René Magrittes målning ”Bildernas opålitlighet” (1929)

Foto: IBL Bild 1 av 2

Denna artikel var införd i SvD den 2 augusti 1997.

Foto: SvD:s arkiv Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X