Annons

Per Högselius:Strandfynden var Annings universitet

En ung, fattig och outbildad kvinna kunde i början av 1800-talet troligen mer om fossil än den samlade expertisen i Oxford och London. Två nya böcker om Mary Anning ger insikter i naturvetenskapens utveckling ur ­hennes perspektiv.

Uppdaterad
Publicerad

Det jag i efterhand minns bäst från barndomens första Gotlandsresa är min förundran över de mystiska stenarna på stranden. De var lustigt formade och påminde med sina fantasifulla mönster om primitiva växter och djur. De var spår av förstenade, 400 miljoner år gamla livsformer: fossil.

Dylika spår av urtida liv har fångat människors uppmärksamhet åtminstone sedan antiken. Fossilen har dock tolkats och använts på väldigt olika sätt genom åren. Det moderna uppsvinget för fossilletandet började vid slutet av 1700-talet, då européerna började söka sig ner på stränderna i stora skaror i den nya förvissningen att havsluft och havsvatten var bra för hälsan. Det var kanske inte så förvånande att även fossilen i detta sammanhang tillskrevs läkande och allmänt magiska egenskaper: belemniter, en nu utdöd grupp av bläckfiskar med långsträckt, konformat skal, kunde till exempel användas för att bota ögoninfektioner, medan de vackra, spiralformade ammoniterna ansågs skydda mot ormbett och motverka impotens.

Annons
Annons
Annons
Annons