Recension

Half NelsonStrålande debutfilm av Fleck

Under strecket
Publicerad
Annons

Det finns mycket att imponeras av i Ryan Flecks långfilmsdebut. Intrigen om en högstadielärare som på dagen undervisar dialektik på historielektionerna och om natten hänger på krogen och röker crack hade i sig varit en originell idé. Men när läraren, Dan Dunne (Ryan Gosling), dessutom blir kompis med sin trettonåriga elev Drey (Shareeka Epps) får filmen en känslig mänsklig vävnad i en av de bättre vuxen-barn relationer som skådats på film. Det är helt utan pekpinnar och det slisk och sentimentalitet som är så vanligt i skildringen av emotionellt skadade individer med olika bakgrund.

Oscarnominerade Ryan Gosling pendlar med sliten och härjad uppsyn mellan den desillusionerade knarkaren och idealisten som vill förändra, med hundraprocentig närvaro hela tiden. Epps spelar nästan uteslutande med ett stensikte som reflekterar den emotionella stumhet jag antar kommer med en frånvarande far, storebror i fängelse och en trippelskiftsarbetande lågavlönad mor.
Detta hade i sig räckt för en strålande film. Men Half Nelson är dessutom den bästa politiska filmen på mycket länge, en historia som pricksäkert skildrar den desillusion som många unga, i synnerhet i USA, i dag känner inför omöjligheten till verklig politisk förändring. Dan föreläser för sina elever om dialektikens roll i den amerikanska historien – om motreaktioner som medborgarrättsrörelsen – och får politisk förändring att kännas som något moralisk viktigt genom att det kopplas till det svarta område i Brooklyn där de själva bor. Fleck illustrerar Dans lektioner med elever som får berätta om historiska händelser rätt in i kameran, snyggt alternerat med dokumentära klipp. Det gör skeendet levande och ger samtidsfrågorna kontinuitet bak i tiden.
Half Nelson visar att förändring alltid är möjlig och att det finns en lång historia att dra lärdom av.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons