Annons
X
Annons
X

”Straffa inte ut företagare som misslyckas”

Är verkligen underlåtenhet att betala skatteskuld senast på förfallodagen en så allvarlig försummelse att personligt betalningsansvar för bolagets företrädare blir en rimlig påföljd? Det är bättre att skapa incitament som ger fler nya växande och sysselsättningsskapande företag än att straffa ut företagare som misslyckas och till varje pris jaga in skattekronor, skriver Daniel Wiberg, Företagarna.

Daniel Wiberg
Daniel Wiberg Foto: Viktor J Fremling

DEBATT | FÖRETRÄDARANSVAR

Personligt risktagande i form av företagande måste löna sig för individen. Genom rätt incitament för individer skapas positiva effekter för hela samhället eftersom privat företagande är avgörande för jobbskapande, produktivitet och tillväxt.

Mindre ägarledda företag som vill växa – och det vill 7 av 10 småföretag enligt Företagarnas årliga Småföretagarbarometer – är beroende av antingen starka kassaflöden eller ett tillräckligt stort eget kapital. Samtidigt har tillväxtföretag ofta svaga kassaflöden i utvecklingsfasen och ägaren kan ha svårt att bygga upp ett tillräckligt eget kapital.

De incitament som finns för entreprenörer att acceptera en lägre och osäkrare inkomst i utbyte mot en framtida värdetillväxt i ett eget bolag försvagas kraftigt när risken vid ett misslyckande ökar genom att staten tvingar fram ett utökat ansvarsutkrävande av den enskilde i förhållande till bolaget som juridisk person.

Annons
X

I enlighet med 59 kap. 13 § skatteförfarandelagen (SFL) kan företrädare för en juridisk person tillsammans med den juridiska personen bli skyldiga att betala den skatt eller de avgifter som de uppsåtligen eller av grov oaktsamhet inte har betalat. Detta kallas för företrädaransvar.

Om uppsåt eller grov oaktsamhet verkligen föreligger är detta en rimlig påföljd. Men tillämpningen av SFL medför att företrädaransvaret träder in närmast automatiskt från det att skatten är förfallen till betalning, det vill säga från dagen efter förfallodagen. Ingen tidsfrist lämnas alltså för bolagets företrädare att om möjligt rädda bolagets tillgångar och jobbtillfällen och fortsätta verksamheten, något som på sikt kan gynna alla fordringsägare.

Tillämpningen av SFL tar inte heller någon avsevärd hänsyn till vilken insyn, eller vilket engagemang, en enskild styrelseledamot eller bolagsföreträdare har i bolaget. Den enda möjlighet företrädarna har för att undgå företrädaransvaret är att de "vidtar åtgärder för en samlad avveckling av den juridiska personens samtliga tillgångar". Det innebär är att företrädarna antingen måste ansöka om konkurs, företagsrekonstruktion, allmän betalningsinställelse eller likvidation innan en skatteskuld förfaller till betalning.

Företrädare för aktiebolag riskerar alltid att under vissa förutsättningar göras personligt ansvariga för bolagets skulder, även enligt Aktiebolagslagen (ABL). Dessa regler är tillämpliga både för vanliga skulder och skatteskulder. Företrädaransvaret enligt SFL utgör därför ett parallellt regelsystem vilket kraftigt ökar individens risktagande som entreprenör, och minskar de möjligheter och värden som en företagsrekonstruktion snarare än konkurs kan medge. Därmed motverkas syftet med reglerna i ABL som medger en tidsfrist för bolag med ekonomiska svårigheter eller likviditetsbrist. Företrädaransvaret motverkar därmed syftet med ABL och det begränsade betalningsansvar som lagstiftningen ger i händelse av ett misslyckande.

Är verkligen underlåtenhet att betala skatteskuld senast på förfallodagen en så allvarlig försummelse att personligt betalningsansvar för bolagets företrädare blir en rimlig påföljd? Och är det rimligt att det enda sättet för företrädare ett bolag med tillfällig likviditetsbrist eller annan ekonomisk försvagning endast kan frångå detta ansvar genom att försätta bolaget i konkurs, allmän betalningsinställelse eller inleda företagsrekonstruktion?

Rimligtvis bör en viss tidsfrist lämnas för att om möjligt rädda bolagets verksamhet och värden, vilket på sikt kan gynna både staten och andra gäldenärer liksom anställda och samhället i stort.

Finansminister Magdalena Andersson och Skatteverkets avgående generaldirektör Ingemar Hansson har avfärdat problemet genom att tala om oseriösa företagare och om att lura staten. Det är minst sagt respektlöst. Det är bättre att skapa incitament som ger fler nya växande och sysselsättningsskapande företag än att straffa ut företagare som misslyckas och till varje pris jaga in skattekronor.

Daniel Wiberg

ekon dr, chefsekonom Företagarna

Annons
Annons
X

Daniel Wiberg

Foto: Viktor J Fremling Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X