Logga in för en bättre upplevelse.
Här samlar vi SvD:s recensioner av romaner.
Marit Furn har skrivit en underhållande och bildrik roman om Sverige då och nu.
Sjuttiotalets svenska vänstervåg står i centrum när journalisten och författaren Peter Kadhammars ges sig i kast med thrillergenren.
I ”Hunger” skildrar danska författaren Tine Høeg ofrivillig barnlöshet i kombination med styvmödraskap.
Rebecka Åhlund skriver om alkoholismens mörker, i en roman som växlar mellan nu och då.
Ulf Lundell balanserar skickligt mellan privat och personlig i de nya dagböckerna.
”Papporna” är en drabbande reportagebok om verkligheten bortom true crime.
Johanna Frid följer upp ”Nora eller Brinn Oslo brinn” med ett svärmorsdrama.
Salman Rushdies nya roman befäster att konsten sträcker sig bortom våra nationsgränser.
I sin nya roman undersöker Hanna Nordenhök människans förhållande till sanning och lögn.
En mörk men hoppfull barndomsskildring.
Författaren Johanna Ekströms anteckningar ges ut postumt.
Skulle trollet i romanen kunna vara en symbol för AI?
Översättningen av Maupassants skräcknoveller håller en mycket hög klass.
En svidande skildring av den (franska) litterära världen.
Ingen muckar med tvåsamheten ostraffat, inte ens i fiktionen.
I sin nya roman skildrar Per Wästberg gammal vänskap.
”Det är ett förträffligt pussel Milward lägger.” Andres Lokko fnissar sig igenom en säregen metaroman.
Gudarna och förorten krossar allt i Duraid Al-Khamisis skildring av en kämpande pappa.
Det här är en historia och parabel som förbryllar, och som därför pockar på återbesök.
Knausgård är en mästare som med auktoritet leder och håller läsaren i sin hand.
Sträckläsning om hur det gick till när en fransman på 1800-talet skulle förevisa en elefant för den svenska populasen.
”Eskatos” är uppriktig bok som på gott och ont tror på sina egna utsagor, även när de är klichéer.
Elin Grelsson ger oss en finkalibrerad skildring av en klassresa.
Det känns som om ett gäng millennials konsumerat tiotusen timmar tiktok-content för att försöka imitera generation Z.
Clemens Meyer tar plats bland de främsta europeiska samtidsförfattarna.
Nästan som en litterär variation på Simon Stålenhags science fiction-målningar.
Mordiska farmödrar och slipspanik i en samling texter som bör avnjutas långsamt.
Som en incel – han tror sig ha gjort allt rätt men blir ändå ratad.
Sebalds berättare lever i ruinerna av sin egen historia.
Att vara koncis är en svår konst, och Edgar Corvera behärskar den.
1800-talslitteraturens enorma persongallerier ekar i romanen.
Överallt finns enskilda meningar som blänker som diamanter i svartsynens kolgruva.
Glück kommer inte bli ihågkommen för denna bok – men nog roas läsaren.
Bromanders medborgare söker en väg mellan H&M, Tramadol och miljöaktivism.
Elin Persson låter flickskapet tala inifrån sin egen verklighet.
Éric Vuillards skildrar slavliknande arbetsvillkor på Michelins gummiplantager.
Finns det ett motstånd består det i att hålla fast vid vänlighet och omsorg i en bottenfrusen värld.
Han skriver kärleken så att den är skimrande vacker fram tills att den blir både groteskt förvriden och livsfarlig.
Sebastian Johans föredömliga bruk av skråspråk ger ”Döden och Kerstin” dess egenart och styrsel.
Borde hon ens få lov att vara någons mamma, när hon knappt kan ta hand om sig själv?
En true crime-resa genom Stockholm döljer hemligheter – men läsaren kommer ingenstans.
En medioker brittisk roman väcker oväntat liv i den svenska litteraturdebatten.
Samanta Schweblins styrka är glappet mellan verkligheten och hur mycket vi orkar ta in av den.
Rosa Liksom berättar om hur kriget drabbar oskyldiga – och det blir tung läsning.
O’Farrells Lucrezia blir en osannolik karaktär, ömsom Lilla My på speed, ömsom universalgeni.
Judith Hermanns enastående roman överlämnar sig åt oss i all sin komplexitet, sin ömhet och sin melankoli.
Den lyckade översättningen är en starkt bidragande faktor till att Mukasongas ärende lyckas även på svenska.
Ett öververkligt Bukarest reser sig i Mircea Cărtărescus senaste roman.
Emmanuel Carrère rapporterar både från terrorrättegångarna och sitt eget liv – Kristoffer Leandoer imponeras av känsligheten.
Berättelsen om skolflickorna som försvinner påminner oss om att normaliteten alltid är en chimär.
