Logga in för en bättre upplevelse.
Ida Börjels nya diktsamling ger flera perspektiv på vad ett samtal kan vara.
Anna Hallberg har skrivit en diktsamling fylld av glädje och rörelse.
Poeten och psykoanalytikern Ulf Karl Olov Nilsson (UKON) är tillbaka med en diktsamling.
Efter åtta år av prosa återvänder Aaase Berg till poesin.
Helena Österlunds dikter pågår i en mytisk värld av glasskor, glaskistor och förgiftade äpplen.
Ljuba Jakymtjuk skildrar det krig som drivit henne från sina hemtrakter.
Judith Kiros dikter är rafflande och överraskande, lika smärtsamma som njutbara.
Språket hackar, smular och snubblar i Karl Daniel Törnkvists diktsamling.
Madeleine Gustafssons dikt är vidunderlig, koncentrerad och vidöppen.
Med sitt lodande i det svenska språkets undanträngda strata får hon antikverade ord att resa sig ur sitt stoft.
Blicken för poesins möjligheter räddar Marie Hållander.
Kritiken mot medelklassens kälkborgliga vanor tar aldrig riktigt fart.
Här finns ett ”jag” och ett ”du”, men aningen olycksbådande mer sällan ett ”vi”.
Dikterna lyfter från pappret när Kjell Espmark skriver sina sista dikter.
Johan Jönson svarar på sitt eget hat mot pratet genom att prata och skriva ännu mer, hårdare, längre.
Det lågt och pinsamt intimt kodande framträder i denna stilrena diktsamling.
Reservatet liknar kärleksrelationen: en plats för det fridlysta, men också ett område enbart för invigda.
Poeten Merima Dizdarević utvinner förnyat livsmod ur obehaget.
Maria Jönssons lyrik lutar sig för tungt mot sina förlagor.
Nils-Åke Hasselmark påminner om att människans ord i i sig är tomma och livlösa.
Slemsvampars latinska namn, människor och djur – Leif Holmstrands queera introspektion ställer krav på läsaren.
Vem ska sublimera vardagen till nya höjder efter Kristina Lugn?
En imponerande bred helhet – både stilmässigt och innehållsmässigt stark.
Efter att ha vunnit Nobelpriset skriver Louise Glück med ny lätthet.
Göran Sonnevi är som bäst när ideologin får stå tillbaka.
Också det arma svenska språket kan skänka förtröstan.
Coronavirusets framfart skildras i en berättelse om arbetet på ett sjukhus.
Audre Lorde har påverkat feminismen och antirasismen på djupet.
Åsnemarxism och systemkritik i all ära – som bäst är Farrokhzad när hon skriver om sorg.
Minne, glömska, våld, mat: tematiken är bekant i hyllade Iman Mohammeds andra diktsamling.
Alm lyckas skapa intresse på riktigt för en glest befolkad kommun.
Det litterära stjärnskottet Ocean Vuong kritiserar konsumtionssamhället i ny diktsamling.
All konst är inte politisk – men all god konst är det.
Gloria Gervitz sände gång efter annan nya avsnitt av sin dikt till förlaget – nu är den äntligen färdig.
”Som att trycka ansiktet mot varm frotté, stoppa fingrarna i rå köttfärs” skriver SvD:s kritiker om Helena Bobergs nya diktsamling.
Den besinninglösa sorgen står i centrum för Jenny Tunedals nya diktsamling.
Helena Österlunds nya diktsamling minner om 1960-talets bekännelsepoesi.
Diktsamlingen ”Jordens ansikte” är skriven utifrån rosenkransbönens form och med inspiration av Katrin Westmans suggestiva porträtt.
I sin nya bok har Lennart Sjögren flyttat dikten in i ålderdomshemmets slutna rum.
Stampas vildsinta, virtuosa sonetter behandlas i stilfull bok.
"Jag såg ett träd" är i slutänden precis det man vill att en ny diktsamling ska vara.
”Varv” är originell till formen – men det särskilt anmärkningsvärda är den starka röst som bär fram diktens berättelse.
Med snillrika vändningar låter Ingela Strandberg ladorna ta ordet i sin nya diktsamling.
”Det är bara att stiga rakt in i dikterna, lämna alla kritikerformler”, skriver SvD:s recensent om Lars Noréns samlade dikter.
Lev Rubinsteins kartoteksdikter står i centrum för en ny bok med den ryske konceptualistens poesi.
En så här oroande levande poesi behövs mer än någonsin tidigare, skriver SvD:s kritiker om Lina Hagelbäcks ”Kometkarta”.
”Hyperverklighet” är en debut med självlysande dikter, tycker SvD:s recensent.
”Överallt märks omsorgen kring detaljen”, skriver SvD:s kritiker om Gunnar D Hanssons nya bok.
I sin första diktsamling på svenska talar belarusiska Valzhyna Mort till de döda och de levande i samma andetag.
Författaren reser sina dikter som ett skydd mot omvärlden – men trampar vatten.
