Logga in för en bättre upplevelse.
Älskvärda arbetarklass-skildringar och bitterljuv sentimentalitet.
Inte svårtillgängligt, bara radikalt annorlunda än det förväntade.
David Holmes ger strimmor av elektroniskt hopp i ett kompakt mörker.
”Skapar en ögonblicklig klump av bitterljuvt vemod i min mage.”
”Visar på Joni Mitchells storhet och musikernas delikata handlag med musiken.”
Rolling Stones nya ger föraning om vad AI kan åstadkomma med rock.
Låter inte riktigt som det brukar göra: inte lika uråldrigt och utomjordiskt.
”Pekar med hela handen mot psykoanalysens soffa.”
Cleo Sols musik ger andlig vägledning i vardagen.
”Neutronstjärnan” är en smakfull uppdatering av melodiös svensk-rock-på-svenska.
Romys ”Mid Air” är sommarnattsmusik framförd av en septemberstämma.
Slowdive befäster sin position som inflytelserika pionjärer.
I vissa stunder uppstår ett förvånansvärt rörande återseende.
”Joni Mitchell at Newport” är mer en hyllning än ett regelrätt soloalbum.
Andres Lokko: Nya albumet är naket, relaterbart och låter som om 90-talet aldrig tog slut.
Anohni sjunger med gråten i halsen på sin nya skiva.
PJ Harveys nya skiva är som en säregen sagobok.
Musik med ambitionen att vara bedövande melodiös och vacker som en porslinfigurin.
Postuma framgången visar hur gårdagens outsidermusik ofta blir framtidens pop.
Perfekt format för Axel Mårdsjös verserat melodiska och luftigt lyriska jazz.
Den supereuropeiska croonern Jay-Jay Johanson lever i ett eget universum.
Foo Fighters – för den som vill ha sin rock utan grönsaker.
Brittiska Bar Italia återupprättar 1990-talets coolhetsnorm.
Humorn, låtskrivandet och den new yorkska samtalstonen är intakt.
Håkan Hellström tycks småtrivas med att bara pågå i samtiden.
Fraseringen och inlevelsen känns igen, men intensiteten har dämpats.
Everything But The Girl visar att själfull elektronisk dansmusik givetvis kan framföras av två 61-åringar.
När smakfullhetsrockens främsta galjonsfigur lämnar inredningsballaderna så lystrar man till.
Eddie Chacon skapar fullvuxen soulmusik som aldrig väjer för en enda ny rynka som inte fanns där i går.
Cécile McLorin Salvant är lika mycket amerikansk jazzklubb och fransk chanson som europeisk kabaréscen och karibisk rytmik.
På det nya albumet är Lana Del Reys musikaliska metamorfos fullbordad.
På ”Songs of surrender” verkar arenarockdinosaurierna onekligen ha gett upp.
Här finns en tyngd och ett mörker som griper tag på djupet och stannar kvar.
”Ger en känsla av att jag faktiskt befinner mig i den här Manhattan-källaren en sen måndagsnatt 1993.”
Väntrion Grieg, Maier och Röntgen i Zilliacuskvartettens tolkning.
Andres Lokko: ”Jag litar inte riktigt på vad Hellström säger”.
Inkännande tolkningar ger nya perspektiv och uppenbarar kvaliteter.
Alla referenser till trots – Dina Ögon har sitt alldeles egna musikaliska uttryck.
Georgia-rapparens femte album är i sammanhanget en smärre revolution.
Mycket mer än en birollsinnehavare i berättelsen om The Velvet Underground.
Högst sannolikt är detta den sista musik Sakamoto kommer att spela in.
Nina Perssons röst har utvecklats till en stjärna snäppet större än Nina själv.
Musiken präglas av ett mjukt och lyriskt drag som man vanligtvis inte förknippar med Zappa.
Lika brittiskt som någonsin The Kinks, njurpaj eller undermålig dentalvård.
Nyblivna superstjärnan lämnar de renläriga grime-entusiasterna bakom sig.
54-åriga transaktivisten är en fackelbärare för house och ballroom-kultur.
Utan kompisarna tog Esbjörn Svensson ut svängarna på ett annat sätt.
”Only the strong survive” är en sympatisk och konservativ bagatell.
Det låter bättre: tydligare, luftigare och med mer tryck.
”Som Paul McCartney på sitt innerligaste humör”
