Logga in för en bättre upplevelse.
Här samlar vi alla artiklar om Biohösten 2016.
Andra ämnen som ofta förekommer i artiklar om Biohösten 2016 är: Hollywood, Filmrecensioner, SvD Premium och Manchester.
50+ artiklar senast uppdaterad 2017-01-03 08:15.
”Ett av de största bakslagen för Steven Spielberg”.
Tio biofilmerna som fått höga betyg av SvD:s kritiker – och tre att undvika.
”Manchester by the Sea” är en berättelse om känslor och pojkar.
Exhibitionistisk fästman krockar med prudentlig blivande svärfar.
Främlingsfientlighet är temat i nya Bamsefilmen, en saga med tydligt budskap men också med ovanligt djup, skriver Anna Hellsten.
Det är knappast temana i ”Lion” – identitet, kulturella fördomar och globala samhällsklyftor – som är ointressanta, utan formen de är stöpta i skriver Jon Asp.
I ”Hundraettåringen som smet från notan och försvann” är bröderna Herngren så bra på att hålla igång tempot att man aldrig riktigt hinner irritera sig på att den tunna intrigen, skriver Karoline Eriksson.
En hemmafrugris, en gangstergorilla, en jazzmus, en blyg elefantflicka, ett punkigt piggsvin och ett discosvin sätter upp en show i ”Sing”.
”Passengers” lanseras som en rymdthriller, men egentligen är det en romantisk komedi – bitvis underhållande i sin tyngdlöshet, skriver Jan Söderqvist.
Tio biofilmerna som fått allra högst SvD-betyg – och tre att undvika.
”Dansaren” är en fri tolkning av Loïe Fullers liv.
Vajande fält, smörrika bakverk, solrosor, burkar med honung och rustika bondkök – turistfällan är riggad i ”Päron och lavendel” som utan tvekan piggas upp av en grupp inkännande skådespelare, skriver Jan Lumholdt.
De tio bästa biofilmerna just nu, höstens absoluta höjdpunkter – och tre att undvika.
Anne Fontaines film ”Agnus dei” bygger på verkliga händelser som länge tystades ned.
Polen är befriat från Nazityskland, men lidandet är inte över – Röda armén tar bland annat nunnor som krigsbyte.
”Blood wars” är den femte delen i ”Underworld”-serien, med svenske Peter Andersson i en mindre roll.
Cannesvinnaren ”Jag, Daniel Blake” fungerar som en allmängiltig allegori över ett samhälles nedmontering av sociala skyddsnät, skriver SvD:s Karoline Eriksson och ger filmen högsta betyg.
Trots det allvarstyngda ämnet är ”I remember when I die” gjord med en sådan lätthet att man känner sig upplyft efter dess slut.
Det blir aldrig roligare än att en ren släcker törsten i en toalett i nya julkomedin ”Office Christmas party”.
I sina mest lysande stunder är ”American honey” en av årets bästa filmer, en tre timmar lång, inkluderande Spotify-musikal om tidningsförsäljande ungdomarna som festar sig genom USA.
Alicia Vikander är intressantare än i rollen som gav henne en Oscar.
En åttaårig pojke i cowboydräkt är den enda som kan komma 30-åriga Anna nära.
Rafael och Footit bildar cirkushistoriens första svartvita clownduo i film vars ärenden är att berätta den onda sagan om fördomar och inskränkthet i 1800-talets Frankrike, skriver Jan Söderqvist.
”Rädda tomten” innehåller alla de gamla vanliga temana om julefrid och tomteförnekare, varvat med lite bibliska övertoner, skriver SvD:s Anna Hellsten.
Det mesta hänger på Amy Adams axlar när mänskligheten måste försöka kommunicera med nyss anlända rymdvarelser.
De tio bästa filmerna just nu – och tre att undvika.
Motståndsrörelsens femme fatal spelar den skenäktenskapliga rollen så väl att hon får barn med sin kontaktman.
Föräldrarnas hyresbråk hotar två vänners vänskap i en film som är väldigt amerikansk – med tydliga markörer och tillspetsade situationer, men som också bjuder in till angelägna samtal om vår avhumaniserade samtid, skriver Jon Asp.
Två bröder bestämmer sig för att råna den bank som hotar att låta utmäta gården efter deras nyss avlidna mamma.
Formuleringen ”läs boken i stället” har aldrig känts mer aktuell, konstaterar Erika Hallhagen efter att ha sett ”Pettson & Findus – juligheter”.
Manusförfattarna verkar ha missat precis allt det – en sofistikerad och svart komedi med hjärta – som gjorde den första filmen så lyckad, skriver Karoline Eriksson.
Handpåläggaren Joralf Gjerstad kallades kvacksalvare av norska läkarförbundet samtidigt som flera uppsatta politiker gav honom fullt stöd.
Sju minuter efter midnatt får 12-åriga Conor, vars liv är ett enda kaos, besök av Monstret.
”Indignation” är en tätt sammanhållen men ändå mångskiktad berättelse om uppväxt och föräldraskap, åtrå och hämningar, ideal och realiteter, alltings bräcklighet och att vara jude i USA under en viss period: tidigt 1950-tal.
Allt är oversized i Tom Fords ”Nocturnal animals”, modeikonens första film sedan debuten ”En enda man”.
Ett möte i Zolas hus norr om Paris 1888 är den röda tråden i ”Cézanne och Zola” som skildrar författaren Émile Zolas och konstnären Pual Cézannes långa vänskap som bröts då Zola skrev in en misslyckad målare i romanen ”Konstnärslif”.
Det är svårt att inte dra deprimerande paralleller till den gångna veckans storpolitiska kaos skriver Anna Hellsten om ”Fantastiska vidunder”, en helt ny film som utspelar sig Harry Potters värld.
Det är omöjligt att inte gråta en skvätt i de mer sentimentala scenerna, men ”The hollars” är inte vass eller originell nog för bioformatet.
En erbarmligt tunn historia, själlöst gestaltad och slarvigt penslad med banal Disney-moral.
Ulf Malmros och Jaana Fomin har gjort en både sansad och mänsklig film om en tidsresa med fyndiga betraktelser över könsroller, tatueringar, mobiltelefoner och flickor med tantnamn.
Disney har kraftigt överdoserat med sockerströaren i filmen om Tini som bygger på tv-serien ”Violetta”.
En fantastiskt bra Emily Blunt kan inte rädda thrillern ”Kvinnan på tåget” som bygger på Paula Hawkins bästsäljare med samma namn.
Politiska, sociala, psykologiska, juridiska, filosofiska, feministiska – det finns otaliga ingångar till Cannesvinnaren, om en unga kvinnan som väljer bort en lovande juristkarriär för att i stället undervisa fattiga tonåringar i samhällskunskap.
Svetten lackar, huden spricker, luftrören täpps igen – förgäves försöker arbetarna tvätta soten ur ansiktena.
Ben Afflecks nya film kan inte bestämma sig för om den vill vara ett stycke benknäckartrams eller en berättelse om korrupta storföretag, skriver SvD:s Anna Hellsten.
Bit för bit framträder en dyster bild av stämningen i Israel och bristen i säkerheten som gjorde mordet på Israels premiärminister Yitzhak Rabi möjligt.