Storartad roman om en sorg som tigs till is
Marieke Lucas Rijnevelds skildring av flickan Jas förtvivlan är djupt obehaglig läsning. Det är en storartad roman, skriver Jenny Aschenbrenner, men ibland så motbjudande att man vill lägga den ifrån sig.
Just som jag läser sista sidorna i Marieke Lucas Rijnevelds ”Obehaget om kvällarna” kommer nyheter om att skridskoåkare gått ned sig på isarna i Nederländerna. Vattendragen som nuförtiden sällan fryser har denna oväntat kalla vinter bjudit in till nationalsporten. Likt på 1600-talsmålningarna ger sig holländarna ut och skrinnar i det flacka landskapet, men isarna är förrädiska.
Precis som för Mathies, storebror till tioåriga Jas som är jagberättaren Marieke Lucas Rijnevelds roman. Mathies drar iväg en dag på skridskor, men han kommer aldrig tillbaka. Bara hans kropp återvänder, i flera dagar ligger han i kistan på vardagsrumsbordet, nedfryst, med en liten fönsterruta över ansiktet så man kan trycka sitt ansikte mot glaset och gråta.