X
Annons
X
Recension

Min hemlighet Storslaget om konsten att leva

"Love that has not been born into the flesh will crumble and die like peat ash", lär författaren George Moore ha sagt till sin kyskt trånande kollega William Butler Yeats. "Kärlek som inte blivit kropp skrumpnar ihop och dör som torvaska". Libertinen Moore ville varna Yeats för den ensidiga kärlek som inte tar sig uttryck i fysisk förening. En sådan kärlek lämnar till sist ingenting kvar. Men Moores tanke är bara giltig om man bortser från den obesvarade kärlekens möjligheter att bli till stor litteratur. Just Yeats är beviset för det; Maud Gonne, kvinnan han älskade livet ut men aldrig fick, inspirerade honom till vad som kanske är 1900-talets starkaste kärlekspoesi - alltså allt annat än aska. Den trånande poeten och hans avlägsna eller avvisande musa är i själva verket en av den västerländska poesins mest fruktbara föreställningar. Upprinnelsen till den finns hos platonismen, i klyvnaden mellan fullkomlig idé och ofullkomlig sinnlighet - en tanke kristendomen så småningom ärver. Höjdpunkten för denna självtillräckliga, andliga erotik är väl Goethes ord i "Wilhelm Meister": "wenn ich dich liebe, was geht's dir an" - "om jag älskar dig, vad rör det dig". Kärleken blir helt och hållet inre angelägenhet: en jagets fantasikult av ett passivt objekt.

Det är i övergången mellan medeltid och renässans som den absoluta och kyska kärleken etableras som ideal. Två så småningom världsberömda kärlekspar dyker upp på den litterära scenen: Dante och Beatrice, Petrarca och Laura. Ingen av poeterna fick de kvinnor de avgudade och bara hade en flyktig ögonkontakt med; båda kvinnorna dör tidigt men poeterna älskar dem livet ut. Och hyllar dem i sin diktning. Den första konstellationen utgjorde modellen för den senare - den yngre Francesco Petrarca (1304-1374) odlade medvetet samma saknads- och avståndskärlek som den äldre Dante (1265-1321). Den ärelystne Petrarca insåg att det rörde sig om ett litterärt framgångsrecept; att Laura betyder "lager", ärans symbol, anspelar han själv på. Petrarca bygger upp sin diktning på den ljuvt plågsamma kärleken till den onåbara Laura, huvuddelen av hans "Canzoniere" eller "Rime", 366 dikter där flertalet är sonetter, kretsar på ett eller annat sätt kring saknadskärleken.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X