Annons

Det förlorade barnet : medelålder och åldrandeStorslagen final av Elena Ferrante

Foto: Staffan Löwstedt (ill)

Just när man börjat tröttna något på Ferrantes ständigt strömmande flöde av varande, slår hon till med en iakttagelse, en formulering, som kastar ett bländande ljus över allt – och man är trollbunden igen.

Publicerad

Berättelsen om ett liv består av bitar som inte passar ihop med varandra, men som tvingas på plats i något som i alla fall nästan ser ut som ett mönster. Elena Ferrantes fyra romaner om Elena Greco, kallad Lenú, och hennes väninna Lila Cerullo, med början i efterkrigstidens Neapel och sedan Lenús avstickare till Pisa och Florens och världen – medan Lila är deras barndomskvarter evigt och tvångsmässigt trogen – är som ett erkännande av att pusslet faktiskt aldrig riktigt går ihop. Livet är alltför fullt av motsägelsefulla sidospår och förvirrande återvändsgränder.

Nu knyter hon ändå på något sätt ihop det hela, slutar där hon började. Med den äldre Lilas försvinnande från sitt hem i Neapel och Lenús beslut att börja skriva om henne och om deras sammantvinnade liv.

Annons
Annons
Annons