Recension

Eduard Tubin-FestivalStorslagen estnisk norrskensmålare

Trio Zilliacus Persson Raitinen Samt Bengt Forsberg, piano; Vardo Rummesen, piano Pianokvartetten, Violasonat. Sonata espressiva, Pianosonat nr 2 m fl verk

Under strecket
Publicerad
Annons

En helkväll med samme tonsättarprofil har samma verkan som en retrospektiv utställning av en konstnär: man lär känna människan bakom verken, hans temperament och egenheter.
Och det som tränger igenom efter aftonen i den lilla träkyrkan på Söder är bilden av en visionär, som ger sig själv schamanens roll. Medan est-svensken Eduard Tubin (1905-1982) sitter i en miljonprogramslägenhet på Hammarbyhöjden bryter sig norrskenet in och besvärjer den förvisade musikerns tristess.
Det är ett shangri-la, ett palats av klanger som målas upp i ett av Tubins största musikaliska byggen - Pianosonat nr 2, även kallad just Norrsken efter en naturupplevelse 1949 - framförd av vapendragaren Vardo Rummesen med sådan kraft att golvet gungar. Symfonikern Tubin träder fram i ett verk med Skrjabins färgskönhet,
Rachmaninovs parallella ackordsföljder och en virtuositet som närmar sig Liszts, men alltihop genomsyrat av den egna, lyriska rösten. Det man saknar är humorn, vilken Tubin bevisligen besatt med tanke på de skälmska estniska danser som Cecilia Zilliacus framförde tidigare under aftonen.
Violasonaten (1965) blottlägger en enorm sorg som sipprar fram genom första satsens olycksbådande tema, mittsatsens fladdrande oro och finalsatsens öppna gråt i Johanna Perssons innerliga violaspel.

Här framstår Tubin som Sjostakovitjs andlige broder, och musiken avslöjar en desillusionerad livserfarenhet ljusår från den livsbejakande, franskt mondäna klangen i Pianokvartetten från frihetsåren i Tartu (1930). Mästerligt musicerat av Trio Zilliacus och konsertseriens inspiratör Bengt Forsberg.
Gåtan Tubin var efter kvällens konserter i Allhelgonakyrkans anspråkslösa rum närmare sin lösning. Mest mänsklig i stämningar av barndom och vallåt; ibland inlåst, kippande efter luft mellan två världar, med klangbygget som
murbräcka. Förmodligen hade hans musik formats annorlunda, om den gestaltats i ett öppnare samtal än efterkrigs-Sverige erbjöd.

Annons
Annons
Annons