Annons
X
Annons
X

”Större satsningar löser inte problemen i förskolan”

Vi välkomnar att förskoleforskare äntligen erkänner att det finns stora problem i förskolan, men tycker det är märkligt att de väljer att fokusera på jämställdhet och kompetens, när det framför allt handlar om hur barn och personal mår. Lösningen på problemen är inte mer satsningar på förskolan, utan på fler barnomsorgsalternativ. Det skulle gynna även förskolan, skriver Madeleine Lidman och Susanne Nyman Furugård.

Debatten om förskolan
Madeleine Lidman och Susanne Nyman Furugård.
Madeleine Lidman och Susanne Nyman Furugård. Foto: Privat

REPLIK | FÖRSKOLAN

Det är svårt att få ihop den bild som förskoleforskarna Christian Eidevald och Ingegerd Tallberg Broman ger av förskolan i sin debattartikel (24/2). Varningslamporna ”blinkar rött på flera områden” och ”situationen är inte acceptabel”. Ändå beskrivs den som ”det svenska flaggskeppet bland samhällsinstitutioner”. Förklaringen till att bilden är så kluven är att den ena delen är verkligheten och den andra är politiskt önsketänkande.

Författarna räknar upp problem inom en handfull områden och väljer sedan att fokusera på två, jämställdhet och kompetens. Det är en anmärkningsvärd prioritering när det finns så många fler och viktigare problem. För stora barngrupper, för lite personal, Sveriges sjukaste yrkeskår, antibiotikaresistenta bakterier hos vart femte förskolebarn, VAB-kostnader på drygt 3 miljarder kronor om året, förhöjda nivåer av stresshormonet kortisol hos förskolebarn etc. Vi vet också att den psykiska ohälsan ständigt ökar bland unga och att risken hänger tätt samman med kvaliteten på omsorgen under de första åren i barnens liv. Sammantaget visar den här utvecklingen att förskolans största problem är hur barn och personal mår.

Men barnens hälsa nämns inte alls i artikeln och personalens endast i två meningar på slutet. Huvuddelen ägnas i stället åt jämställdhetsproblemet med att barnen inte styrs tillräckligt till att bryta könsrollsmönster i lekar och att personalrekryteringen inte styrs tillräckligt för att öka andelen män. Styrningen som efterfrågas baseras på den socialistiska tolkningen av jämställdhet som går ut på att alla ska göra lika.

Annons
X

Därefter lyfts kompetensproblemet med att andelen outbildad personal är den högsta någonsin, 22 procent. När författarna beskriver konsekvenserna av detta tycker vi att det åtminstone borde blinka en varningslampa till – för barnen: ”Med liten andel förskollärare ägnar sig förskollärargruppen allt mindre åt barnen och mer åt övergripande och administrativa uppgifter.”

Men författarna lägger inte fram några konkreta förslag på hur man ska kunna förbättra situationen för barn och personal, utan efterlyser att förskoleforskare ska få delta i fler satsningar från myndigheter och regeringen, såsom ”forskarskolor”. Det ger ett intryck av rent egenintresse, precis som vi har uppmärksammat tidigare i SvD (7/1) kring så kallade forskningsförnekare i familjepolitiken. Kännetecknande för dem är att de säger det som makthavarna vill – som budskapet om jämställdhet – och samtidigt tiger om sådant som makthavarna inte vill ska komma ut, som att alla barn inte mår bra av förskola och att många förskolor i dag inte klarar sitt uppdrag.

Det är därför som författarna efter sin problembeskrivning bedyrar sin politiska lojalitet med att de ”har en grundmurad positiv inställning till förskolan” och smickrande kallar förskolan ”det svenska flaggskeppet” – fyra gånger – trots att påståendet står i bjärt kontrast till problemen. Att svensk förskola skulle vara ett internationellt föredöme är en egenfabricerad bild av de parter som haft intressen i driva igenom den socialdemokratiska familjepolitiken, som har som mål att alla barn ska gå i förskola från ett års ålder. Hur det påverkar barnens hälsa och utveckling ingår inte i de utvärderingar som görs. Professor Ulla Waldenström efterlyste redan 2014 sådan forskning men mötte hårt motstånd från kollegor och myndigheter.

Därför behövs det en större översyn av förskolan än vad författarna föreslår. En översyn av hela den ensidiga svenska barnomsorgsmodellen och möjligheterna att ge barn det de behöver för att må bra och minska riskerna för psykisk ohälsa senare i livet. Där finns det redan mycket forskning, bland annat om anknytning, neurobiologi, utvecklingspsykologi och medfödda personlighetsdrag som introversion och högkänslighet. Tillämpar man denna forskning framgår det tydligt att många barn har behov av mer tid med sina föräldrar och mindre grupper än vad som är möjligt i förskolan. Då är lösningen på förskolans viktigaste problem – hur barn och personal mår – inte mer satsningar på förskolan som författarna efterfrågar, utan satsningar på fler barnomsorgsalternativ. Det skulle även gynna förskolans arbetsmiljö om bara barn som mår bra av den formen av barnomsorg gick där.

Madeleine Lidman

grundare av Hemmaföräldrars nätverk (2001)

Susanne Nyman Furugård

författare till ”Värdera det ovärderliga – för en hållbar familjepolitik” (2010) och ”Familjepolitikens ekonomi” (2014)

Båda är grundare av namninsamlingen Power to Parents 2018.

Annons
Annons
X

Madeleine Lidman och Susanne Nyman Furugård.

Foto: Privat Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X