Annons

Stig Strömholm:Stormigt när Paris bröt med Vatikanen

För exakt 100 år sedan bröt den franska republiken avtalet med Vatikanen, varpå påven förbjöd alla katoliker att medverka i kyrkliga sammanslutningar. Åren fram till 1923 präglades av ständiga problem, konflikter kring kyrksilver och rentav mord på en katolsk demonstrant.

Publicerad

Den familjerättsliga termen ”skilsmässa” appliceras sedan länge på allsköns samhälleliga företeelser som ligger fjärran från ett äkta hjonelag; sådana omdömen som ”lugn”, ”fridsam”, ”stormig”och ”passionerad” används för att känneteckna också dessa upplösningar av etablerade förbindelser. När den svenska kyrkan år 2000 skildes – nästan – från staten, torde förloppet kunna betecknas som lugnt på gränsen till letargiskt. En långvarig process hade nått en punkt där detta steg kommit att framstå som oundvikligt – ett steg, som trots all diplomati och all ömsesidig högaktning mellan parterna var och än mer skulle visa sig både långt, tungt och såväl intellektuellt som moraliskt betydelsefullt. Det länder den starkare parten till heder att den betedde sig så generöst som fallet nu blev. Det var en anständig skilsmässa. Man grälade inte om silverskedarna.

Annorlunda gick det till när den franska republiken för hundra år sedan – genom en lag som utfärdades den 9 december 1905 – gjorde slut på den ordning som tillkommit genom förste konsuln Napoleon Bonapartes bräckliga men märkligt livsdugliga mästerstycke, 1801 års konkordat mellan Frankrike och påvestolen. Det var ett konfliktfyllt äktenskap som då fick sitt stormiga slut. Liksom den svensk-norska unionen byggde på ett folkrättsligt bindande avtal mellan två stater, som bröts genom ett ensidigt norskt beslut, utgjordes grunden för relationen mellan Frankrike och Rom av en internationell överenskommelse, och 1905 års lag var således inte endast den dramatiska avslutningen av en relation som blivit en bitter konflikt; det var också ett folkrättsligt avtalsbrott.

Annons
Annons
Annons