X
Annons
X
Recension

Storhetstid för personmuseer

När jag 1984 köpte ett interrailkort och tog tåget söderut visste jag på förhand att jag skulle åka till Luzern och se Tribschen. Alla wagnerianer vet vad jag menar. Det var i denna villa vid Vierwaldstättersee som Richard Wagner levde åren 1866–72. Här arbetade han med ”Mästersångarna i Nürnberg”, ”Siegfried” och ”Ragnarök”, och här tillkom ”Siegfried-Idyll”, som självfallet spelades i villans högtalare medan jag hänförd besåg sevärdheten. Jag vill minnas att biljettförsäljerskan sökte förmå mig att ta en tur även bland de gamla musikinstrument som ställts ut i en del av museet. Varför? Det var ju för Wagners skull jag tagit mig dit, inte för något annat.

Besöket i Tribschen tränger sig oundvikligen fram i minnet när jag läser Stefan Bohmans "Att sätta ansikte på samhällen. Om kanon och personmuseer". Vi inbillar oss gärna att upphöjandet av individer på dylika piedestaler tillhör det nationalromantiska förgångna. Detta är emellertid fel. De flesta av våra svenska personmuseer har färre än 50 år på nacken, och förvånande många av dem grundades efter 1990. Det är alltså främst i nutidens samhälle som enskilda individer hyllas musealt. Uppenbarligen har just vår generation ett stort behov av information om historiska gestalter och samtidigt en stark längtan efter autenticitet, efter miljöer som kan göra anspråk på att ha varit knutna till personerna ifråga. Dessutom ömmar många orter i dag om sina döda storheter i jakt på en positiv lokalidentitet. Man vill lyfta upp en förtjänstfull individ som kan skänka samhället ett ansikte. Därav museet över Alfred Nobel i Karlskoga och museet över Fridolf Rhudin i Munkfors.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X