Annons

Hadar Cars:Storbritannien, Sverige och EEC

Den 28 oktober röstar det brittiska parlamentet om medlemskap i EEC. Allt talar för att EEC-anhängarna vinner omröstningen. Ett sådant parlamentsbeslut kan bli den utlösande faktorn till en konjunkturuppgång i Storbritannien, konstaterar Hadar Cars i Internationella handelskammaren. Det kan, menar han, finnas goda skäl för svensk exportindustri att inte glömma bort den brittiska marknaden i glädjen över de väntade tullättnaderna på kontinenten.

Publicerad
Demonstration för Storbritanniens inträde i Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG), 1971.
Demonstration för Storbritanniens inträde i Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG), 1971.

Svenskt näringsliv har, inte minst efter tillkomsten av EFTA, lyckats skapa sig en stark ställning på den brittiska marknaden. Sedan 1958 har värdet av vår export till Storbritannien vuxit från 1 713 till 4 384 miljoner kronor.

Samtidigt som man helt naturligt kunnat glädja sig åt detta, har man från svensk sida också haft anledning att beklaga att den ekonomiska utvecklingen i Storbritannien – det ledande EFTA-landet – gått så långsamt. Tillväxten i bruttonationalprodukten har endast varit ungefär hälften av den i EEC. Detta har medfört, att Storbritannien ekonomiskt passerats av både Frankrike och Tyskland, och att britterna i dag genomsnittligt har en lägre levnadsstandard och färre sociala förmåner än flertalet invånare i EEC.

Två frågor kan därför förtjäna ställas – kommer Storbritannien med i EEC och hur kan den brittiska ekonomin komma att utvecklas under de närmaste åren?

Annons

Den 28 oktober i år skall parlamentet rösta för eller emot ett godkännande av den uppgörelse som träffats i förhandlingarna om Storbritanniens inträde i EEC. Godkänns uppgörelsen kan regeringen underteckna fördraget om medlemskap. För parlamentet återstår sedan att under vårsessionen ratificera fördraget och antaga de mer än 1 000 tillägg till och ändringar av olika brittiska lagar, som medlemskapet i EEC påkallar. Det senare kan bli ett besvärligt arbete som kan fylla vårsessionen. Avgörande för frågan om medlemskap är dock omröstningen i oktober.

I dag tyder allting på att regeringen Heath får majoritet i den omröstningen. Av de konservativa parlamentsledamöterna väntas visserligen ett 15-tal rösta mot och ungefär lika många komma att lägga ned sina röster. Å andra sidan räknar man med att minst ett 20-tal parlamentsledamöter för labour, däribland partiets vice ordförande Roy Jenkins, kommer att rösta för och c:a 40 att lägga ned sina röster.

Av de 6 liberalerna har 5 förklarat sig komma att rösta för Storbritanniens medlemskap i EEC. Sammanfattningsvis skulle detta innebära att parlamentet med c:a 330 röster mot 240 och ett 60-tal nedlagda kan väntas godkänna förhandlingsuppgörelsen. Siffrorna är självfallet osäkra men att förslaget vinner majoritet verkar klart.

Denna artikel var införd i SvD den 8 oktober 1971.
Denna artikel var införd i SvD den 8 oktober 1971.

Inflation och arbetslöshet sätter i dag sin prägel på Storbritanniens ekonomi. Antalet arbetslösa uppgår till över 900 000 och kan i vinter komma att överskrida miljonen. Trots detta är inflationen hög. Den låg förra året på över 8 proc. men har därefter möjligen gått ned något. Investeringsnivån är låg – c:a 17 proc. av bruttonationalprodukten jämfört med ca 24 proc. i genomsnitt inom EEC. Eftersom ökade investeringar är det främsta medlet att öka näringslivets produktivitet (tillverkningsvärde per anställd) och förbättra sysselsättningen, är det naturligt att regeringens ansträngningar i hög grad inriktats på att höja investeringsviljan.

En markant linje i regeringen Heaths politik har varit att söka inpränta i företagarna, att dessa måste rationalisera och på så sätt se om sitt hus. Regeringen har visat, att den inte är villig att låta staten "agera hjälpgumma” när ett företag inte längre klarar att stå på egna ben. Rolls Royces konkurs och varvskrisen i Glasgow är de hittills utåt mest uppmärksammade exemplen på det efter regeringsskiftet ändrade klimatet för förlustföretag. Det "kalla vatten” i vilket regeringen i denna mening ställt näringslivet, kan möjligen också vara tänkt att härda det inför den hårdare konkurrens som företagen möter vid ett brittiskt inträde i EEC.

Regeringens politik syftar emellertid också till att med generella regler och åtgärder stimulera investeringsviljan inom näringslivet. Den nyligen företagna sänkningen av diskontot till endast 5 proc. har uppenbarligen haft detta syfte.

Men finansminister Barbers paketplan går också ut på att genom sänkta omsättningsskatter, frisläppning av konsumtionskrediter och igångsättning av offentliga arbeten öka allmänhetens köpkraft och därigenom få fart på ekonomin och investeringsviljan. Engelsmannen, som alltså nu får behålla en större slant att handla för, har emellertid hittills valt att öka sitt sparande mer än sin konsumtion. I tider med hög och stigande arbetslöshet är det naturligt att man tänker sig extra noga för innan man gör ett utlägg eller köper en bil eller hushållsmaskin på avbetalning. Den allmänna ekonomiska bedömningen i Storbritannien är dock att den ökade köpkraften redan i höst skall resultera i en större efterfrågan på varor.

Frågan är om man då också lyckats få ett grepp om inflationen. Den höga arbetslösheten borde, kan man tycka, verka inflationsdämpande, men den effekten av arbetslösheten har hittills varit ringa. Inför den förestående avtalsrörelsen som bl.a. berör hela verkstads- och varvsindustrin har emellertid ett stort antal företag tillhörande det brittiska industriförbundet utfäst sig, att under de närmaste 12 månaderna inte höja sina priser med mer än högst 5 proc. En underliggande förutsättning är dock att de nya löneavtalen håller sig inom "rimliga gränser”.

Skulle man lyckas nå en för båda sidor acceptabel uppgörelse kunde detta också i en vidare mening komma att förbättra relationerna mellan arbetsmarknadens parter. Under många år har strejker av alla slag varit vanligare och allvarligare i Storbritannien än i flertalet andra länder i Europa. Till de många strejkerna kommer att den brittiska fackföreningsrörelsen i allmänhet ställt sig negativ till sådana rationaliseringar inom företagen som kunnat minska antalet arbetstillfällen. Fackföreningarnas starka inflytande har därför lett till att stora delar av den brittiska industrin blivit "överbemannad”. Detta har resulterat i en låg produktivitet och – som följd av de efter hand stigande arbetslönerna – i minskade vinstmarginaler för företagen. I sin tur har detta negativt påverkat företagens möjligheter att finansiera nya investeringar med eget kapital vilket torde vara en del av förklaringen till den otillräckliga investeringsviljan.

Ändrade relationer på arbetsmarknaden är också syftet med den arbetsmarknadslag, "Industrial Relations Act”, som regeringen genomdrev i våras trots hårt motstånd från labour och fackföreningsrörelsen. Genom denna lag, som hittills endast delvis trätt i kraft, hoppas regeringen kunna komma till rätta med otillåtna strejker och självvalda strejkledare. Lagen ger samtidigt också ett visst ökat skydd mot otillbörlig uppsägning.

Lyckas man hålla löneutvecklingen inom de ramar som den samlade ekonomin tål, om konflikterna på arbetsmarknaden blir färre och om misstroendet från fackföreningarnas sida mot arbetsbesparande rationaliseringar avtar, finns det goda förutsättningar för en snar konjunkturuppgång i Storbritannien. Ett parlamentsbeslut om medlemskap i EEC kunde – inte minst av psykologiska skäl – bli den utlösande faktorn härtill. I så fall kan uppgången också bli långvarig. Vid den investeringsvåg som vanligen inleder konjunkturuppgången ökar importbehovet av utländska kapitalvaror. I dag – till skillnad från vid liknande tillfällen tidigare – verkar den brittiska valutareserven och förtroendet för pundet vara tillräckligt starka för att klara en påfrestning av detta slag. Det föreligger inte heller någon sådan brist på arbetskraft, som annars kunde leda till att en konjunkturuppgång kom av sig förhållandevis snabbt.

Varaktigheten i uppgången blir emellertid mycket beroende av de framgångar den brittiska industrin kan få på sina exportmarknader. Storleken och det tekniska kunnandet hos många brittiska företag ger emellertid anledning tro att britterna – trots stigande livsmedelspriser – kan komma att hävda sig väl på den utvidgade europeiska marknaden. De brittiska kapitalinvesteringarna utomlands är i dag större än motsvarande utländska investeringar i Storbritannien. En ökad tillströmning av utländskt kapital – såväl från de nuvarande EEC-staterna som inte minst från USA – väntas emellertid bli en av följderna av en brittisk anslutning till EEC. Nettot av förändringarna kunde bli, att en bättre balans uppnåddes.

Den lösning av valutakrisen som på ena eller andra sättet måste komma till stånd spelar en viktig roll också för den brittiska konjunkturen. En – kanske framtvingad – övervärdering av pundet skulle minska den brittiska exportindustrins konkurrenskraft och således komma att inverka negativt på konjunkturen. Omvänt skulle en viss omvärdering av pundet kunna bidraga till att ge konjunkturen en ytterligare knuff uppåt.

Av de skäl som anförts, förefaller en viss konjunkturuppgång i Storbritannien vara nära förestående. Hur kraftig och långvarig uppgången blir är det svårare att ha en bestämd uppfattning om. Otvivelaktigt finns det dock förutsättningar för en ekonomisk expansion under de närmaste åren av ett slag som knappast förekommit i Storbritannien efter kriget. Att som de mest optimistiska bedömarna förutspå ett brittiskt "ekonomiskt mirakel” av liknande slag som Tyskland, Frankrike och Italien successivt fått uppleva, vore sannolikt oklokt. De "dämpande” krafterna inom ekonomin är alltjämt starka i Storbritannien. Däremot kan det finnas goda skäl för svensk exportindustri att inte i glädjen över de förväntade tullättnaderna på kontinenten glömma bort de möjligheter som den brittiska marknaden i kanske än högre grad än hittills kan erbjuda.

Oberoende av inställningen i anslutningsfrågan tycks man anse att om/när Storbritannien kommer med i EEC, så kommer man där också att spela en aktiv och ledande roll. Vad detta konkret kan innebära är svårt att förutse, men att Europafrågan för premiärminister Heath är en hjärtesak kan knappast ifrågasättas. Som brittisk chefsförhandlare i de överläggningar om medlemskap som 1963 strandade på de Gaulles veto gav Heath övertygande bevis på sin europeiska medvetenhet och sin vilja att verka för ett både ekonomiskt och politiskt mera enat Europa. Ingenting han senare företagit sig eller sagt tyder på att hans inställning i dessa avseenden skulle ha ändrats.

I den brittiska regeringens "vitbok” om resultatet av EEC-förhandlingarna får också de politiska aspekterna på ett medlemskap – såväl de utrikes- som de försvarspolitiska – en något mera utförlig behandling än vad som verkar motiverat av den vikt de annars tillmätts i den brittiska debatten om EEC.

Den stagnation som i flera avseenden präglat Storbritannien efter kriget och det minskade internationella inflytande som detta lett till lär vara Heaths största bekymmer. Parallellen med de Gaulle och dennes syn på Frankrike före 1958 ligger nära till hands. Men till skillnad från de Gaulle förefaller Heath övertygad om att den brittiska svagheten endast kan kureras genom att Storbritannien "accepts the challenge, seize the opportunity and join the European Communities”. Den inställningen torde också bli bestämmande för den Europapolitik regeringen Heath kan komma att initiera då Storbritannien en gång blivit medlem av den europeiska gemenskapen.

Annons
Annons

Demonstration för Storbritanniens inträde i Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG), 1971.

Bild 1 av 2

Denna artikel var införd i SvD den 8 oktober 1971.

Bild 2 av 2
Annons
Annons
Annons