X
Annons
X

Stora brister i storverk om vikingaspråk

Det forntida och medeltida kulturarvet, i litteratur och språk, började i Skandinavien bearbetas vetenskapligt på 1600-talet. I den ”götiska” språk- och tankevärlden - i saga och eddadiktning, i runinskrifter och landskapslagar - såg man i renässansens anda vår egen, inhemska antik. Den togs entydigt och oblygt i statsnyttans och den nationella propagandans tjänst.

I Sverige gällde det att hävda identiteten mellan götiskt och svenskt. Runorna var, menade man, bärare av den ursprungliga skriften, och den samtida svenskan var en direkt avläggare av det götiska tungomålet, ett av världens ursprungliga språk. Det mötte man ofördärvat också i medeltidens handskrivna dokument, främst isländska sagor och svenska landskapslagar. Beklagligtvis var dessa avfattade med en egentligen artfrämmande latinsk skrift, men i grunden hörde de ändå hemma i samma lysande, götisk-svenska forntid. I dess glans ville - och behövde - en nyuppstigen, kulturellt torftig svensk stormakt sola sig.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X