Annons
Recension

Små minnen ­­ (As pequenas memórias, 2006)Stor prosa av små minnen

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Minnet är en märklig företeelse – det omsluter hela vår kropp och hela vår själ. Utan minnet skulle vi leva i ett slags tystnadens limbo, berövade inte bara det förflutna utan också samtiden och framtiden. Kanske är det därför så mycken litteratur är ett slags minneskonst, viljan att förvandla ihågkomsterna till dikt, där till sist varken författaren eller läsaren riktigt vet var gränsen går mellan det faktiskt upplevda och det fabulerade, se bara på Proust eller Joyce, för att nämna två av de största minneskonstnärerna.

I ”Små minnen” lägger sig Nobelpristagaren José Saramago (1922–2010) på en betydligt anspråkslösare nivå och ändå är detta en fullkomligt underbar minnesbok, skriven med en gammal mans oförvillade blick mot en förlorad och för den moderne läsaren närmast ofattbar värld, ett förflutet som är hela historiens förflutna. Hela den korta texten är fylld av en vibrerande ömhet, men också av sorg och en ung mans uppvaknande, det kan gälla erotik, politik och författardrömmar. Allt är skrivet i en sorts strövande, ickekronologisk stil, där vi förs än hit, än dit från Saramagos barndom och sena tonår. Det är en elegi, men den skapar en egendomlig glädje hos läsaren.

Annons
Annons
Annons