Annons
X
Annons
X

Stor i orden men liten på jorden

FÖRENTA NATIONERNA. Samarbetssvårigheter, urholk­ande kompromisser och byråkratiskt grus i maskineriet gör att FN i praktiken är en svag aktör på världsarenan. Två nya böcker avslöjar tillståndet bakom organisationens kulisser.

Förenta nationerna framstår för de flesta svenskar i ljus dager. Tilltron till att världsorganisationen skall kunna lösa konflikter och svara för global trygghet och säkerhet är hög, troligen mycket högre än i många andra länder. Förklaringarna är många. Första världskriget födde inte bara Nationernas Förbund (NF) utan också en förstärkt fredsrörelse, där också vårt land, som besparats krigets fasor, tog en aktiv del. Men dess svaghet blev uppenbar under framväxten av de totalitära staterna i Europa på 30-talet. När det andra världskriget bröt ut 1939 var organisationen redan i praktiken död, även om NF formellt upplöstes först 1946.

När segrarmakterna i det andra världskriget beslöt att återuppväcka idén om ett världssamfund, fanns en viss skepsis från svensk sida. Skulle ett medlemskap gå att förena med den neutralitetslinje som dittills tjänat oss så väl? För utrikesministern Östen Undén (s) kunde FN dock måhända tygla stormakterna och därmed vara en god sak. I det kalla kriget, som bröt ut i samma ögonblick som det andra världskriget var över, blev FN för oss därför ett instrument som kunde hjälpa oss i vår uttalade önskan att stå fria från de två stormaktsblocken, sedan tanken på ett nordiskt försvarsförbund fallit och Danmark och Norge gått med i Nato.

FN kom därmed också att symbolisera den doktrinära idén om svensk neutralitet och alliansfrihet. Ett starkt engagemang i FN, en bärande balk i svensk utrikespolitik, har gjort det möjligt för Sverige att inte bara hålla kurs mellan Öst och Väst utan också kompensera för en hållning under andra världskriget som inte alltid varit särskilt heroisk. Många svenskar känner förmodligen till Folke Bernadotte och de vita Rödakorsbussar som under krigets slutskede räddade ett betydande antal, framför allt dem med nordisk anknytning, undan de tyska koncentrationslägren. Färre har klart för sig att Sverige så sent som på hösten 1944 skeppade värdefulla förnödenheter till det krigförande Tyskland.

Annons
X

Omvärlden har dock inte glömt. Bland engelsmän och amerikaner finns en annorlunda rankning av de nordiska länderna än den vi vanligen föreställer oss: norrmännen sätts först för sitt motstånd mot tyskarna, och finnarna därnäst (trots att de tekniskt var fiender) på grund av sin tappra kamp mot Röda armén. På tredje plats kommer Danmark, trots allt ockuperat av tyskarna och med en senkommen motståndsrörelse. Jumboplatsen intar vi med vårt utanförskap och svajiga neutralitet.

Vårt fläckiga förflutna kan hos svenska styrande under efterkrigstiden ha bidragit till vårt stora FN-engagemang och vår strävan att även på områden utanför det humanitära framstå som en moralisk stormakt. Nedrustning och stöd till antikoloniala rörelser har varit svenska paradgrenar, liksom värnandet om mänskliga rättigheter i urval. Kalla krigets slut, kommunismens kollaps och vårt medlemskap i EU har dock ritat om kartan. Efterfrågan på en ”tredje ståndpunkt” upphörde och insikten vanns att ”Europa” inte bara stod för farliga ”K:n”: Kapitalism, Katolicism, Konservatism och Kvinnoförtryck. Sverige blev med EU-medlemskapet från 1995 normaliserat, men fortfarande anses FN i vida kretsar vara en mera högtstående organisationsform.

Det tidiga 90-talet innebar också under en kort tid en viss vitalisering av FN. Nu öppnade sig nya möjligheter att främja mänskliga rättigheter och den humanitära rätten, när stormaktsblockeringarna under det kalla kriget upphört. Folkmorden på Balkan och i Rwanda gjorde dock att förhoppningarna snart kom på skam. De etniska rensningarna och krigsförbrytelserna gav förvisso ett uppsving åt tillfälliga FN-tribunaler och draghjälp åt den permanenta brottmålsdomstol som bildades år 2000. Men FN:s oförmåga att utan reellt stormaktsengagemang göra en skillnad på marken blev alltmer uppenbar. Den rapport som så småningom kom om hur FN agerat när enklaven Srebrenica i Bosnien-Hercegovina, som utnämnts till en ”FN-fredad zon”, föll på sommaren 1995 och prisgav tiotusentals civila åt massgravarna är en tillnyktrande läsning. Den som då i New York var chef för de fredsbevarande FN-styrkorna, Kofi Annan, fick som sedermera generalsekreterare i rapporten framföra en ursäkt till de mördades anhöriga för FN:s svek. Och nu kan vi följa hur FN står handlingsförlamat inför folkmorden i Darfur. Insikten att FN inte är större eller starkare än summan av medlemsstaterna börjar vinna starkare insteg också i Sverige. När säkerhetsrådet är blockerat av skilda stormaktsintressen förmår inte de antagna resolutionerna göra stor skillnad.

Och de återkommande försöken att reformera det FN-institutionella skyddet för mänskliga rättigheter inbjuder närmast till allehanda cyniska reflektioner. Majoriteten av FN:s medlemsstater är, som bekant, i varierande grad icke-demokratier. Till skillnad från medlemskap i EU eller Europarådet ställs inga krav på demokrati eller uppfyllda rättsstatskriterier för att en stat skall vinna inträde i FN:s generalförsamling. Och där kan majoriteten besluta om allehanda resolutioner som andra (USA och övriga väststater) förutsätts bekosta. Det är inte egendomligt att den inrikespolitiska förståelsen för FN i USA på sina håll är låg.

Det nuvarande FN:s råd för mänskliga rättigheter har 47 medlemsstater. Av dessa finns det många som uppvisar stora brister när det gäller mänskliga rättigheter på hemmaplan. Mellan en fjärdedel och femtedel av dem klarar inte att, i den mån de ens ratificerat FN:s stadga för politiska och civila rättigheter, uppfylla sina skyldigheter enligt stadgan, vilken FN:s människorättskommitté (ett expertorgan med 18 oberoende medlemmar) är satt att övervaka. Bilden är alltså rätt mörk.

Två nyligen utgivna böcker ger värdefulla bidrag om tillståndet i FN. I den ena,
Michael Soussans Backstabbing för Beginners: My Crash Course in International Diplomacy (Nations Books, 352 s), kölhalas FN-byråkratin med det FN-styrda och korrupta irakiska
Oil for food-programmet som ”case study”. I den andra,
Samantha Powers Chasing the Flame: One Man’s Fight to Save the World (Penguin, 640 s; den har även hunnit komma i svensk översättning av Thomas Engström, ”Han som brann för världen”, Albert Bonniers förlag), sätts den brasilianske FN-diplomaten Sergio Vieira de Mello i fokus. Anekdotiska vittnesmål eller hyllningsbiografier ger inte alltid en rättvisande bild, men där beskrivningar sammanfaller bör vi kunna ana ett slags sanning.

Soussan kom som ung handläggare, mer eller mindre av en slump, att knytas till FN i New York och placeras i det FN-program som syftade till att efter Kuwaitkriget 1991 isolera Saddams Irak men samtidigt tillåta att landets oljeinkomster användes för humanitära insatser i landet. Programmet var unikt. Aldrig tidigare hade FN administrerat ett projekt av liknande slag. Beloppen var enorma och översteg FN:s egen mycket betydande budget (till nära 25 procent betald av USA). Tanken var god. FN skulle helt kontrollera de irakiska oljeinkomsterna och godkänna att de användes för vissa tillåtna ändamål, som inte kunde kopplas till misstänkt industriell användning och bidra till en irakisk vapenutveckling.

Parallellt fanns det FN-inspektionsprogram, under en tid lett av svenske Hans Blix, som syftade till att utreda huruvida Saddam producerade kärnvapen eller kemiska eller biologiska massförstörelsevapen.
Oil for food var välsignat av säkerhetsrådet och stormakterna men detaljerna och implementeringen överläts på FN-byråkratin. Systemet byggde på en serie kontroller i och utanför Irak av penningflöden genom godkända banker och förhandsgranskning av avtal. Byråkratin förutsattes vara självkontrollerande. Medan stormakterna å ena sidan förordade en rigorös tillämpning för att begränsa Iraks ekonomiska makt, var de å den andra intresserade av att de egna landets företag skulle få så stor del av den irakiska oljekakan som möjligt. Denna motsättning utnyttjade irakierna skickligt, liksom de lät propagandan ständigt framhålla det lidande som sanktionerna utsatte de irakiska barnen för.

För Soussan, en ung amerikansk jurist (med dansk-iransk judisk bakgrund) med ett kort vikariat hos CNN som enda yrkesbakgrund, var mötet med FN en kulturchock. Ett system som sätter regional och annan kvotering framför meritokrati vid anställning producerar en tjänstemannakader som inte sällan gränsar till det dysfunktionella. I de högre sfärerna runt generalsekreteraren präglas atmosfären av de oundvikliga politiska hänsyn som stormaktsspelet tvingar fram. Oviljan att ta ansvar är genomgående. Samtidigt ger FN-systemet mellancheferna möjlighet att utveckla egna excentriska särdrag och att engagera sig i byråkratiska revirstrider för att främja olika egenintressen.
Oil for food med sina enorma ekonomiska frestelser fick de sämsta sidorna av FN-systemet att gå på överväxel. Speglat genom Soussans i början naiva och troskyldiga ögon erbjuder FN, i högkvarteret och på fältet, en närmast tragikomisk bild. Den vid det laget allmänt kända upplösningen med gigantiska korruptionsavslöjanden och senkomna rättsliga åtgärder, som ännu inte är avslutade, ter sig logisk; inte ens Kofi Annan gick oskadd ur det hela, då hans son var knuten till företag som tillhörde de påstådda utnyttjarna av det genomruttna programmet.

Powers ansats är en annan. Hennes bok är en oreserverad hyllning till en man som gjort en glänsande FN-karriär och av många ansågs vara vikt för att en gång ta över generalsekretaruppdraget, men som omkom i Bagdad i augusti 2003 i ett attentat som förebådade de efterföljande terroristattackerna som kom att prägla ockupationen av Irak fram till vändningen 2007. Samantha Power, som för närvarande är ”Anna Lindh Professor of the Practice of Global Leadership” vid Harvards Kennedy School, har tidigare gett ut bland annat ”A Problem from Hell: America and the Age of Genocide” (anmäld under strecket 1/4 2003). Hon är ingen okritisk men dock välvillig FN-observatör.

Vieira de Mello hade motvilligt låtit sig övertalas att tillfälligt vara FN:s speciella representant i Irak, sedan USA funnit att det trots allt var en fördel att låta en FN-närvaro välsigna den USA-ledda koalitionens intervention i Irak våren 2003.

Också Vieira de Mello genom Powers är kritisk mot de sämsta sidorna hos FN-stormakternas cyniska realpolitiska spel, FN-byråkratins oförmåga att sätta effektivitet och skicklighet framför revirstrider och ren inkompetens. Sergio Vieira de Mello hade följt FN på skilda men allt högre poster sedan anställningen hos FN:s flyktingkommissarie på 70-talet. Hans tjänstgöring spände över de flesta kontinenter: Afrika, Sydamerika, Europa och Asien. Hans insatser för flyktingar i Kambodja ledde till att han blev FN:s högste representant i det krigsdrabbade Sarajevo och senare fick ansvar för FN-insatserna i Kosovo och Östra Timor. När han omkom i Bagdad var han tjänstledig som FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter i Genève.

Insikten om FN:s brister ledde dock inte Vieira de Mello till uppgivenhet. Istället för att överlåta åt ”FN” att ändra tillståndet i världen var hans tro, att världens länder måste ändras för att kunna reformera FN. Men han kunde samtidigt uppgivet konstatera, att det måhända krävdes ett utomordentligt hot från yttre rymden för att FN skulle överkomma den mänskliga dumhet som nu är det största hindret för att förverkliga organisationens höga ideal.

Varken klimathot eller kärnvapenspridning tycks dock vara tillräckliga som omvärlds- och förvandlingstryck. Men som någon sagt: om inte FN fanns, måste vi likväl uppfinna det. För att inte NF:s öde också skall bli FN:s krävs dock att cyniska realister och naiva optimister, framför allt i USA och EU, kan hitta en gemensam nämnare och låta Mars och Venus mötas.

Krister Thelin
Krister Thelin är lagman i Skånska hovrätten, medlem av FN:s kommitté för mänskliga rättigheter och tidigare bland annat domare i FN:s Krigsförbrytartribunal i Haag.

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X