Annons

Stor i orden men liten på jorden

Samarbetssvårigheter, urholk­ande kompromisser och byråkratiskt grus i maskineriet gör att FN i praktiken är en svag aktör på världsarenan. Två nya böcker avslöjar tillståndet bakom organisationens kulisser.

Publicerad

Förenta nationerna framstår för de flesta svenskar i ljus dager. Tilltron till att världsorganisationen skall kunna lösa konflikter och svara för global trygghet och säkerhet är hög, troligen mycket högre än i många andra länder. Förklaringarna är många. Första världskriget födde inte bara Nationernas Förbund (NF) utan också en förstärkt fredsrörelse, där också vårt land, som besparats krigets fasor, tog en aktiv del. Men dess svaghet blev uppenbar under framväxten av de totalitära staterna i Europa på 30-talet. När det andra världskriget bröt ut 1939 var organisationen redan i praktiken död, även om NF formellt upplöstes först 1946.

När segrarmakterna i det andra världskriget beslöt att återuppväcka idén om ett världssamfund, fanns en viss skepsis från svensk sida. Skulle ett medlemskap gå att förena med den neutralitetslinje som dittills tjänat oss så väl? För utrikesministern Östen Undén (s) kunde FN dock måhända tygla stormakterna och därmed vara en god sak. I det kalla kriget, som bröt ut i samma ögonblick som det andra världskriget var över, blev FN för oss därför ett instrument som kunde hjälpa oss i vår uttalade önskan att stå fria från de två stormaktsblocken, sedan tanken på ett nordiskt försvarsförbund fallit och Danmark och Norge gått med i Nato.

Annons
Annons
Annons
Annons