Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

The hare with amber eyes Stor historia om små föremål

SLÄKTMINNEN. Edmund De Waals häpnadsväckande släktkrönika utgår från en samling japanska miniatyrskulpturer. Boken är kulturhistoria och personlig reflektionskonst i ett, skriver Carl-Johan Malmberg.

The hare with amber eyes

Författare
Genre
Prosa
Förlag
354 s. Farrar, Straus and Giroux

Hur långt bakåt sträcker sig våra personliga minnen? Ja, för många av oss till tiden långt före födelsen. Från allra första början tar vi del av berättelser, föräldrars, syskons, släktingars, om händelser och tider, platser och människor vi aldrig själva upplevt men som blir en del av vår egen livshistoria. Vi för i vår tur dem vidare. Fotografier och föremål vidgar våra minnen bakåt.

Var går gränsen mellan egna minnen och andras berättelser? Svaret är: den gränsen finns inte. Vad som finns är berättelser, historier. Vi rymmer dem, de rymmer oss.

Sådant är perspektivet i den engelske keramikern Edmund De Waals självbiografiska släktkrönika ”The hare with amber eyes. A family’s century of art and loss”. De Waal ärver från en grandonkel en samling av 264 netsuke, japanska miniatyrskulpturer i trä, elfenben och metall. Via de utsökta små föremålen nystar han upp sin judiska familjs historia under 150 års tid. Mikrohistoria blir makrohistoria.

Annons
X

Berättelsen, liksom De Waal själv på jakt efter dokument och upplysningar om familjens öden, färdas i sicksack. Dåtid och nutid korsas, han besöker Paris, Tokyo, Odessa, Wien, labyrintiska arkiv, traditionsrika kaféer, byggnader som överlevt världskrigen. Samtal med de närmaste familjemedlemmarna ger honom pusselbitar och ledtrådar. Särskilt bidrar hans farmor Elisabeth, hon blir hans främsta ingång till det förflutna – förutom netsukesamlingen. Elisabeth tillhörde den en gång ofantligt rika familjen Ephrussi, judiska bankirer som utvandrade från Ryssland till Wien och Paris och London.

Esteten och konsthistorikern Charles Ephrussi byggde upp netsukesamlingen i 1800-talets Paris när japonica var högsta mode bland både konstnärer och aristokrater. Han var vän till Marcel Proust och blev en av förebilderna till Swann i ”På spaning efter den tid som flytt”. De Waal lyfter fram George Painters obehagligt antisemitiska porträtt av honom i den första – och fortfarande inflytelserika – Proustbiografin. Charles kusin Victor von Ephrussi var kejsar Franz Josephs bankir och ägare till ett av de allra största privatpalatsen vid Ringen i Wien, ett helt kvarter. Det ockuperades av nazisterna 1938, plundrades, men som ett under överlevde den lilla netsukesamlingen – som hamnat i Wien som bröllopsgåva från kusin Charles.

Vi återfinner den så småningom i Tokyo där grandonkel Ignace och hans japanske vän Jiro ömt vårdar den i sitt gemensamma hem. Där besöker den unge Edmund De Waal paret under sina studier i japansk keramik på 80-talet.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Det personliga samsas med det dokumentära, det finstämda med det avgrundslika. Framställningen av antisemitismen, av Dreyfusaffärens Paris och hetsen mot familjen Ephrussi från sådana som den wienska sekelskiftespolitikern Karl Luegers – han med uttalandet ”vem som är jude bestämmer jag!” – tillhör bokens skarpaste och otäckaste partier. Inte sedan idéhistorikerna Janick och Toulmins ”Wittgenstein’s Vienna”, publicerad för trettio år sedan har jag läst en lika klargörande, osentimental och drabbande skildring.

    ”The hare with amber eyes” var den bok som fick flest omnämnanden av de brittiska kritikerna i förra årets julbokslista i Times Literary Supplement. Bokens vackraste utgåva är ändå den från Farrar, Straus and Giroux i USA, där omslaget speglar boken facettartat och genialt.

    På alla sätt är det en häpnadsväckande prestation, med enorm spännvidd, mikroskopiskt närsynt med en uppsjö av sinnliga detaljer, men också teleskopiskt fjärrskådande, kulturhistoria och personlig reflektionskonst i ett. Edmund De Waal har det sällsynta och avundsvärda: lättheten i stilen.

    Tankarna går både till Walter Benjamins ”Barndom i Berlin” och till W G Sebalds ”Saturnus ringar”. Fast De Waal delar inte deras melankoliska temperament. Han skriver dessutom rakare, mer brittiskt. Det mycket komplicerade sägs ofta mycket enkelt. Och boken är inte i första hand ett sorgearbete, trots skildringens räcka av död och förluster och borttappade spår. Nej, här gäller det mer en omsorgsfullt drejad kruka – De Waal reflekterar gång på gång över tingens, särskilt keramikens lågmälda och självlysande liv – där skapandet på nytt och på nytt är hoppet som återstår när mycket omkring oss gått sönder.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X