X
Annons
X

Ragnar Josephson: Stockholms torg och öppna platser

Stureplan cirka 1920.
Stureplan cirka 1920.

Hur olika än städerna gestaltats i olika länder och under olika tidsåldrar, mot ett hava de gemensamt strävat: att låta torget bliva deras stolthet och högsta prydnad, att skänka de öppna platserna det bästa de förmådde av trevnad, av stil, av arkitektonisk och konstnärlig skönhet. Antikens fora med kulttempel och handelsbasilikor, medeltidens rådhus och marknadstorg, renässansens monumentalplatser, som i olika former fortsattes att byggas under alla följande århundraden, och slutligen vår tids stadsplatser av olika slag - alla äro de de yppersta och mest samlande uttrycken för olika tiders och kulturers anda. Och därför känner man också att platserna blivit sinnebilderna, de arkitektoniska symbolerna för staden, om de så heta Piazza di S. Marco, Place de la Concorde eller Kongens Nytorv.

Även i vår stad hava torg och platser spelat samma roll. Det medeltida Stortorget med senare seklers byggnader på gammal grund, stormaktstidens Riddarhustorg, Tessins slottsbacke och Gustav III:s Gustav Adolfs torg voro och äro väl delvis ännu samlade uttryck för Stockholms byggnadskultur och medborgaranda under olika tider; och även l800-talet skapade med Brunkebergstorg och Norrmalmstorg goda ansatser ehuru i anspråkslösare stil till en staden värdig platsbildning.

Det är emellertid för var man uppenbart, eller borde vara det, att känslan för stadsplatsernas betydelse råkat på förfall. Detta har säkerligen skett i samband med Stockholms utveckling till storstad, varvid man måst i högre grad än förut låta de gamla platserna bliva nyttiga särskilt för trafikens nya former. Man har därvid haft den riktiga uppfattningen, att i och med att torgen bleve knutpunkter och samlingsplatser för trafik torgkaraktären måste förändras; men man har mångenstädes haft den felaktiga uppfattningen, att dessa praktiska nya krav icke kunde eller borde tyglas av en form, som gav karaktär och hållning. I stället har man ofta gett fältet fritt för vart och ett av de praktiska hänsyn, som uppträdde, och bitit sig fast i den tron att platserna bleve mer användbara om de blevo otrivsamma och ovärdiga. Exempel härpå är ett modernt trafiktorg, Stureplan, byggt helt för att tillfredsställa praktiska krav; följden har blivit icke blott ett fult torg, utan i själva verket även ett opraktiskt. En dylik missriktad nyttoanda har i sin tur helt visst återverkat även på de torg, där det icke varit fråga om nya praktiska anordningar, och även där förslappat blicken för, vad en stadsplats bör vara.

Annons
X

Rådet till skydd för Stockholms skönhet ser här sin plikt att gripa in; i sin verksamhet har rådet velat och vill alltfort arbeta för höjandet av känslan för platserna i Stockholm, dessa platser som trots goda förutsättningar väl för närvarande kunna upptaga tävlan med de svagaste i Europa. Det är även betecknande att det är på den punkten, som skönhetsrådet mött det största motståndet; det har rent av irriterat allvarligt folk att där talats om något så oförnuftigt som skönhet på något så praktiskt som torg; det gäller för dessa icke en kanske berättigad kritik av skönhetsrådets speciella projekt; det gäller ett utdömande av själva tendensen att betrakta torgen som föremål för konstnärlig strävan, dessa platser som dock varit och flerstädes ännu äro brännpunkterna för kulturfolkens skönhetsdrift och stadsstolthet. Så länge rådet möter ett motstånd av dylikt slag, kan det verkligen glädja sig över vissheten, att det behövs. Jag skall i korthet söka redogöra för rådets arbete inom detta speciella fält. Den uppfattning som jag framför tror jag i stort delas av rådets olika medlemmar, men må dock i denna form endast gälla för en personlig mening.

Det rådets förslag, som framförallt blivit angripet och som jag därför utförligast vill behandla, är Norrmalmstorgsförslaget, utarbetat uv arkitekten Ragnar Hjort. Rådet utgick här från den huvuduppfattningen, att på denna plats olika anordningar tillkommit och olika byggnader formats ännu under sista tiden utan att platsen i sin helhet studerats – därav dess slumpvisa skick. Rådet lät utarbeta riktlinjer för denna plats gestaltning, som kunde vara till ledning, när av praktiska skäl ändringar ändå måste vidtagas på detta torg, exempelvis ombyggnad av ett hus eller förnyelse och omläggning av spårvagnsspår. Följande principen att för närvarande om möjligt icke tynga med anslagskrav begärde rådet sålunda icke ett öre för planens verkställande, men begärde blott, att den efter vederbörlig behandling och nödvändig detaljgranskning skulle läggas till allmän grund för nyanordningar på torget, som komme att förorsakas av praktiska skäl.

Rådets förslag bygger på att själva grundplanen på Norrmalmstorg är utmärkt god och bör framhävas; planen är en rektangel med hela väggar, där endast på ena kortsidan en huvudgata, Biblioteksgatan, är frambruten som en utomordentlig ingångsväg i torgets mittaxel. Det finns flera berömda stadstorg som äro byggda efter dylik plan; jag nämner särskilt den härliga Piazza Annunziata i Florens som i plan med entrévägen Via de Servi uppvisar stor likhet, men här konstnärligt förstådd och utnyttjad.

Denna artikel publicerades i SvD den 16 november 1921.

Denna i själva verket stora och vackra Norrmalmstorgsplan har man genom nuvarande anordningar lyckats trasa sönder. Det sker framförallt genom den tvärs över torget gående spårvägslinjen, som delar planen i tvenne sneda hälfter; den hälft, som blivit huvudplatsen, den södra, upptages av de så skrymmande som möjligt lagda toalettnedgångarna, av en massa stolpar och som mittprydnad evakueringsröret från underjorden. Den ursprungliga stora planen har blivit så begränsad, att spårvagnsväntande, tidningsköpande och övriga torgpassagerare fylka sig kring den ena toalettnedgången, som faktiskt blivit torgets enda verkligt samlande punkt. Att platsen härigenom blivit ovärdigt behandlad, torde väl inte kunna bestridas. Man tänka sig blott en monumentplacering på Norrmalmstorg i dess nuvarande skick och känner instinktivt att det knappast skulle hedra den, som monumentet restes över. Men hade, vilket brukar vara fallet på torg, redan ett monument här varit rest på platsmitten, så hade icke heller de praktiska kraven fått taga sig sådana former som nu.

Det av rådet framlagda förslaget visar hur såväl trafiklinjer som belysnings- och spårvägsattiralj böra ordnas för att stödja torgets arkitektoniska karaktär. Uppslaget är blott att skapa en stor, fri rektangulär mittplan, kring vilken spårvägslinjerna cirkulera. Att sålunda medelst kringgående spårvägslinje skydda en torgform är icke någon nyhet, utan en tillämpad regel. Som ett talande mönster kan nämnas Piazza del Popolo i Rom, där sparvagnen går runt nära nog hela torget för att från Via Babuino nå Via Fernando utan att korsa platsen. Byggnadskontoret har även på denna huvudpunkt givit skönhetsrådets plan ett kraftigt stöd ur praktisk synpunkt, då det framhåller att under vissa betingelser en dylik anordning av trafikvägarna på Norrmalmstorg är mest rationell och kan, om trafiken tilltager, rentav tvinga sig fram. Som ofta ser man även här att en redig estetisk plan också är den framtidsdugligaste praktiskt sett. Däremot har byggnadskontoret ännu icke fått ögonen öppna för att planen innebär en estetisk förbättring.

Tack vare denna plan kan emellertid hela stolpbataljonen, som nu intager spridd ordning på torget, inordnas längs sidorna och stärka rumskänslan, på dagen genom sin enhetliga uppställning, på kvällen genom sina sammanhängande ljusrader. Mittplanen, kanske en gång i framtiden belagd med släta stenhällar, blir stor och fri och här kan innanför en fast ram torglivet med tidningsförsäljning etc. få god plats att fritt utveckla sig. Åt norra delen, i Biblioteksgatans mynning och som fond åt denna gata, erbjuder sig en ypperlig plats för fontän eller annan dekorativ gatuskulptur.

I likhet med principen om torggolvet har även rådet velat angiva riktlinjer för torgväggarnas behandling, nämligen sålunda, att när av praktiska orsaker en påbyggnad eller ombyggnad skall ske på ett hus, man har att stödja sig på en studie av hela miljön. Jag skall icke här ingå i detaljer, endast nämna ett belysande exempel. När arkitekt Oskar Erikson åren 1876–81 fick uppdrag att bygga trenne hus på torgets södra sida, sökte han åstadkomma ett stort enhetligt fondparti till hela torget; han formade sålunda ett mitthus och tvenne sins emellan lika sidohus, alla i ett grepp. Senare ombyggnader och avfärgningar av husen hava så förändrat den ursprungliga avsikten, att det torde vara många nu för tiden som inte ens uppmärksammat den. Rådets förslag visar, hur vidkommande påbyggnader till högsta tillåtna höjd – något som förr eller senare kommer att ske – den splittrade bilden åter kan samlas till en tilltalande enhet. På liknande sätt har torgets övriga väggar studerats och det är att vänta att särskilt tack vare stadsarkitektens stöd rådets arbete här icke kommer att vara förgäves.

I den av rådet framlagda planen förekom en detalj som väckt särskild förvåning, på sina håll indignation: träden på torget voro borttagna. Ehuru på intet sätt någon huvudpunkt i förslaget, det omnämndes inte ens i rådets skrivelse, gjordes detta genom protestskrivelser till en huvudsak och jag, vill som min uppfattning genast framhålla, att lyckligare hade varit om detta grepp icke förekommit, då det tydligen skadat sympatierna för det mer väsentliga i projektet. Dock har härigenom väckts eftertanken på en sak som kanske till en början verkar främmande men som vid prövning måste visa sig riktig. De flesta hava säkerligen känsla av att man helst icke bör hava träd på Gustav Adolfs torg, på Stortorget, på slottets borggård eller, som dock skett, på Riddarhustorget. De torg, som hava arkitektonisk hållning, böra icke lösas upp och göras idylliska av planteringar, de böra få vara arkitekturplatser och icke till hälften parker, till hälften torg. Så är även förhållandet med de flesta europeiska torg, vilkas skönhet gjort dem prisade och som alltid komma att stå som ledstjärnor; de äro arkitektoniska rum eller som den för arkitektur okänslige uttrycker det: stenöknar. Att få allmän förståelse för en tankegång som icke allestädes och alltid godkänner trädplantering har visat sig svårt icke blott här i Sverige. I Köpenhamn har exempelvis i höst samma fråga varit under debatt och Foreningen til Hovedstadens Forskønnelse måst gå till angrepp mot den dogm, som lyder: "ethvert Træ er smukt ethvert Sted". Likaså har man i somras i Paris velat sätta, träd på Place Vendôme, vilket dock lyckligtvis tills vidare synes avvärjt.

När det gäller ett torg sådant som Norrmalmstorg har naturligtvis frågan icke samma principiella betydelse. Men då detta torg i omedelbar närhet har tvenne vackra parker, Berzelii park och Kungsträdgården, behöver det självt icke, när det en gång ordnas värdigt, anlägga parkkaraktär. Åtminstone synes mig de tvenne ensamma träd, som största delen av året stå avlövade i Biblioteksgatans mynning, giva intryck av kvarglömda rester efter något slags midsommarfirande. Men enär träden redan synas hava slagit rot i det allmänna medvetandet, låtom oss lämna dem i fred och i stället vidhålla intresset för det, som är väsentligt i denna torgplan.

Som känt blev detta projekts framgång mycket ringa. Det ligger, utan särskild rekommendation, hos vederbörande för att i den mån så befinnes lämpligt beaktas. Men i själva verket har härigenom just det skett som rådet åsyftat, ehuru rådet givetvis väntat en bättre förståelse av förslaget. Min tro är att detta förslag, så när som på några mer oväsentliga detaljer, bär på ett så sunt uppslag, att det blir använt när tiden kommer. Det har betonat vikten av att betrakta ett torg som en konstnärlig enhet som skall ses i ett sammanhang och det har visat hur trafikvägar och praktisk torgattiralj kunna vara befordrande och icke störande av en god rumsbild.

Det är också mitt hopp att rådet kommer i tillfälle att fortsätta på denna väg, som med ringaste kostnad skapar en gemensam grund att bygga på, när tid efter annan än den ena, än den andra detaljen av praktiska skäl skall ordnas på en dylik plats. Och man kan lita till det trygga medvetandet, att det är på detta sätt, ehuru i större skala, som all vacker platsbildning från renässansen och till vår tid åstadkommits, fastän det ofta tagit en rad av decennier att nå fram till slutbilden.

Jag har så pass noga genomgått Norrmalmstorg, för att desto snabbare kunna behandla de försök, rådet gjort att höja övriga centrala Stockholmsplatser. Det gäller då först vår alltjämt genom läge förnämsta plats, Gustav Adolfs torg. Efter mörkrets inbrott kännes detta torg ödsligt och tomt och man har alltjämt klagat häröver. Man har sagt sig, att sedan hotell Rydberg kom bort, är denna skada obotlig; ingen krog, ingen trevnad. Detta beror väl åtskilligt även därpå, att man med krogen mistat upplyst bottenvåning på torget under kvällarna. Ty det är säkert dessa lågt placerade ljuskällor runt ett torgs väggar som skapa mycket, om ock icke allt, av rumskänslan. Nu däremot äro väggarna helt döda och torget upplyses av ungefär i torgmitten, mycket högt placerade ljusglober. Mycket kunde avhjälpas av dysterheten om man åter fick låga på trottoaren längs husen ställda ljusrader, alltså en mycket anspråkslös, men kanske icke helt oviktig åtgärd. Rådet har begärt att tillsammans med byggnadskontoret få arbeta för ett dylikt arrangemang. Det har tyvärr avslagits, detta desto värre, som utsikt fanns, att bankerna skulle deltaga i de måttliga kostnaderna härför. Jag hoppas att vi få tillfälle att återkomma.

Ett annat arbete, där rådet hoppas på bättre resultat, är arbetet på Brunkebergstorg. Här har som känt fastighetsägarna själva stött den tävlan för torgets vård, som skönhetsrådet utlyst. Här blott några ord om hur väl en sådan vård behövs. Torget har i sin triangulära plan, stigande upp mot sitt stora, av Axel Nyström byggda fondhus, en originell och ytterst verkningsfull form, som här uppkommit på ett naturligt sätt. Man kan jämföra det med det kända ännu kvarstående 1600-talstorget i Paris, Place Dauphine, som anlades efter dylik plan, men som icke har fördelen av en terrängstegring som Brunkebergstorg. Det gäller givetvis att höja förståelsen för värdet av denna anläggning och utnyttja dess resurser att bliva ett vackert stadstorg, vilket är desto tacksammare som torget icke är belastat med spårvägstrafik. Hur litet man ännu haft sinne för detta torgs möjligheter visar platsmittens behandling som med alla sina olika attiraljer har karaktär av bakgård. Det är här tävlan skall göra en insats, genom att giva förnuftiga uppslag, hur torgmöblerna böra se ut och vara uppställda.

Även för vårt äldsta torg, Stortorget, har rådet arbetat och här sökt framdriva en sak, varom full enighet borde kunna uppnås. Här gäller det blott att återskänka det gamla torget, vad som ursprungligen tillhört det, och vad som hör samman helt med dess ålderdomliga prägel: vår äldsta gatuskulptur, den originelle Kopparmatte. Uppställd på sin gamla plats vid Kåkbrinkens mynning på hög träkolonn kommer den unika bronsbilden att bliva för Stortorget, vad Rolandsbilderna äro för de nordtyska medeltidstorgen. Det ligger häri icke blott en yttre likhet, utan Kopparmatte är säkerligen en ättling av denna medeltidsfigur, som upprätthöll frid och ordning över marknadstorget. Det har mot resandet riktats den ytterst finkänsliga anmärkningen, att det skulle påminna om en övergiven, otrevlig bestraffningsmetod. Med än större rätt skulle Marcus-Aureliusmonumentet på kapitolplatsen i Rom undangömmas därför att man en gång hängt förbrytare i bronshästens svans. Alla utsikter torde dock finnas att staden anslår den ringa summa, som rådet begärt för verkställandet efter den av arkitekt Nils Blanck utarbetade planen. Stortorgets förtätade ålderdomliga stämning kommer att kännas än mer äkta och än mer stockholmsk, när bilden blivit återförd till sin gamla plats.

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

För övriga Stockholmstorg har skönhetsrådet endast så tillvida verkat, att det sökt borttaga missprydande anordningar på mer iögonenfallande fasader. Exempelvis på Riddarhustorgets fondhus har rådets strävan krönts med framgång, då ägaren omedelbart lät övermåla en över l700-talsfasaden anbragt annonsering, till fördel för torgbilden.

Slutligen har rådet upptagit ett uppslag av prins Eugen att verka för Karl XIII:s torg. Det gäller här huvudsakligen den stora sandplanen innanför alléträden från Hamngatan fram till, icke till och med gruppen kring Molins fontän. Denna sandplan uppkom under 1800-talets början, efterträdande den gamla trädgårdsanläggningen. Under 1800-talets slut har man i olika repriser sökt återfå trädgårdskaraktären genom rabattanläggningar. Det är ett fullföljande av denna av nuvarande stadsträdgårdsmästaren särskilt tillämpade princip, rådet avsett. I själva verket är ju Kungsträdgården genom läge, form och traditioner vår förnämligaste stadspark. När det på vårt parkväsen med all rätt årligen läggas ned mycket betydande summor, ansåg rådet det skulle vara synnerligen lyckligt om i denna budget en gång Kungsträdgården fick en alldeles särskild hågkomst. Ty Kungsträdgården kan utan stora omändringar så småningom åter växa fram till ett verkligt parksmycke i staden, till en behagfull, med smak och förfining ordnad modern lustpark, lätt att passera igenom och angenäm att stanna i. Och kanske skall en sådan förändring stimulera några stockholmare att skänka mindre trädgårdsskulptur till denna klassiska mark, något som skulle vara glädjande för vår levande utmärkta skulptörgeneration och i hög grad uppfriskande för Stockholm.

I rådets program angavs särskilt som önskemål att frigöra Karl XIII från blomrabatten och att giva trädgården någon slutenhet utan att inkräkta på genomgångsmöjligheterna, båda önskningarna för övrigt först uttalade av prins Eugen. Det förstnämnda önskemålet torde vara allmänt erkänt som riktigt, ty att låta ett stort, tungt och fast monument stiga upp ur en mjuk blomrabatt i stället för att stå på mark, är icke tilltalande. Det andra önskemålet däremot, om en viss grad av slutenhet, har blivit omdebatterat. Många av de i tävlingen prisbelönade förslagen hade nämligen givet drivit denna slutenhet för långt, vilket även anmärktes i rådets uttalande och senare av den sakliga kritik, som tävlingen erhöll. Det är nu meningen att se hur de båda främsta tävlandena, arkitekterna Dahl och Borgström, kunna omarbeta sina respektiva förslag, fullt tillgodoseende dels genomgångstrafiken, dels de övriga krav som ett nordiskt klimat och en nutida stadskassa sätta på en trädgårdsanläggning.

Därmed har jag slutat min revy över rådets arbete för våra platser. Men detta är givetvis blott en del, ehuru väsentlig, av rådets verksamhet. Rådet har dessutom verkat för naturskydd, bevarande av kulturhistoriskt värdefulla byggnader, allmän gatukultur, handhaft ett par större monumentfrågor samt dessutom naturligtvis sökt efter bästa förmåga fullgöra sitt uppdrag att besvara från andra stadens myndigheter ställda frågor rörande estetisk kultur.

Det tillkommer icke mig att bedöma, hur rådet fullgjort sitt värv. Men av alla mindre vederhäftiga angrepp, för vilka rådet blivit utsatt, synes mig det ovederhäftigast, som påstår att rådet icke skulle fullt ut förstå den begränsning i kostnader, som den svåra tiden måste pålägga en institution av rådets art. Vad rådet i själva verket hittills begärt av staden för vissa förslags utförande rör sig om ett par tiotusental kronor. Och rådet söker utarbeta projekt i den formen, att de successivt kunna genomföras, allteftersom man anser sig kunna hava råd att ägna en summa åt deras utförande. Det är heller inga overkligheter, för vilka rådet söker göra en insats. Måhända skall man på grund av det exempelval från utländska härligheter, som här anförts, om rådet tillämpa Messenii ord om Johan III: Gärna hade det, som jag har sport, Stockholm till Rom och Venedig gjort. Tyvärr har rådet ständigt måst hava klart för sig, att det icke får umgås med så högtflygande planer; sannerligen, det håller sig till marken, till lyktor och bekvämlighetsinrättningar och någon enda gång till en blyg blomma. Men all kultur, även den mest elementära, vilar på offerväsen och naturligtvis kan icke den del av kulturlivet, som rådet vill verka för, ske utan offer.

Dess bättre synes bland allt naturligt motstånd också förståelse härför finnas. Jag är övertygad om att denna förståelse skall stödja rådet och jag hoppas att rådet så småningom skall kunna tillvinna den goda sak, för vilken det arbetar, ett mera allmänt förtroende än det hittills förmått.

Laddar…
Annons
Annons
X
Annons
X

Stureplan cirka 1920.

Bild 1 av 2

Denna artikel publicerades i SvD den 16 november 1921.

Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X