Simbassängen i Hägersten målades på initiativ av Saga Berlin. ”Mitt mål var att tona ned moralpaniken kring graffiti, men det blev världens käftsmäll istället.”
Simbassängen i Hägersten målades på initiativ av Saga Berlin. ”Mitt mål var att tona ned moralpaniken kring graffiti, men det blev världens käftsmäll istället.” Foto: Niceguzz och Magnus Hjalmarson Neideman

Saga Berlins verk gav ”örfil efter örfil efter örfil”

I över 30 år har Stockholms politiker bråkat om hur graffiti och klotter ska hanteras. Trots att det mesta har provats är staden fortfarande landets överlägset mest nedklottrade.

Uppdaterad
Publicerad

Folkhemsförorten Farsta är helgdåsig denna sött doftande fredagseftermiddag mellan hägg och syren. I Farstaängens nylummiga parklek härjar barnen. Några åker skejtboard, andra hänger i klätternät medan en gällröstad klunga leker i den torrlagda plaskdammen. Allt medan utarbetade föräldrar gamnackar över sina smartphones.

Några hundra meter bort, vid en nedgången grustennisbana intill den dånande Nynäshamnsvägen, står en vägg. 25 meter lång, mer än två meter hög. Med en halvtimme kvar till invigningen har ett tiotal graffitikonstnärer samlats. Några har tagit sig hit på eget initiativ, andra har bjudits in av Farsta stadsdelsnämnd; det vore ju pinsamt att inviga en tom vägg. Men det har redan visat sig att oron inte var befogad – sedan väggen uppfördes för två veckor sedan har den varit konstant påhälsad.