X
Annons
X
Recension

Stilsäker spaning efter finska rester i svenska ortnamn

I ”Svenskt ortnamnslexikon” (2003), den populärvetenskapliga redovisningen av forskningsresultaten beträffande de vanligaste ortnamnens etymologi, finns inga hänvisningar till Henrik O Andersson, som då i två böcker hade drivit tesen om en finskspråkig bakgrund till åtskilliga svenska ortnamn. Nyligen utkom hans tredje bok i ämnet: Ortnamn i Sverige analyserade geografiskt och etymologiskt utifrån östersjöfinskt substrat.

Enligt Andersson har den etablerade svenska ortnamnsforskningen ingen hållbar grund för sitt antagande att "nordiskt-germanskt språk är urspråk i Skandinavien". Hans egen tes är, i starkt förenklad korthet, att finskan har trängts undan successivt, men att den har dröjt kvar i ganska många ortnamn - både i sådana som har förklarats på annat sätt och i sådana som den etablerade forskningen inte har kunnat förklara.
För den läsare som saknar kompetens att bedöma Anderssons envetet alternativa hypoteser (och för den delen också de etablerade forskarnas förklaringar), finns ändå en hel del av intresse att inhämta i Anderssons omsorgsfulla genomgång, inte bara av namnen och den tänkbara etymologin bakom dessa, utan kanske än mer i själva platsbeskrivningarna. Sina idéer knyter Andersson nämligen i varje enskilt fall till i vid mening geografiska förhållanden.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X