Annons
Recension

Alltid nu Stillsamt vemod över vad som göms i minnet

Publicerad

Föreställ dig den svindlande och oroande tanken: inte en enda dag av alla de dagar du lever kommer du helt och hållet att minnas. Redan dagen efter börjar gårdagen sjunka i partiell glömska, minnen silas och sållas, vissa bilder bleknar och försvinner medan andra förstärks och förvrängs. Det är lätt att förstå människans behov av att skriva dagbok: minnet är som sand som rinner mellan fingrarna. Vad som blir kvar och vad som sållas bort är inte alltid logiskt eller möjligt att förklara.

I Astrid Flemberg-Alcalás minne finns en bild som hon återkommer till: den av en gammal lada där hon brukade leka som flicka. Mellan de glesa väggbrädorna och i kvisthålen letar sig solljuset in; allt övrigt är höljt i dunkel där man anar konturer. Det är inte konstigt att den här bilden dyker upp återkommande i hennes nya bok, ”Alltid nu”, en essäistisk tankebok lätt maskerad till självbiografi. Just så fungerar ju vårt minne – bara strimmor visar sig för oss, men allt det där andra finns någonstans det också. Flemberg-Alcalás grepp är faktiskt smått genialiskt: hur bättre berätta sitt liv än att återge de fragment minnet har valt ut åt en? Och samtidigt göra det till en prövande diskussion om hur minnena, i all sin opålitlighet, formar oss som människor.

Annons
Annons
Annons
Annons