X
Annons
X
Recension

Aldermanns arvinge Stilistiskt kraftprov av Gabriella Håkansson

1800-TALETS LONDON Gabriella Håkanssons "Aldermanns arvinge" excellerar i beskrivningar av Londons gator, krogar och udda människor. Den är helt enkelt häpnadsväckande, skriver Carl-Johan Malmberg och jämför med Umberto Eco och Susan Sontag.

Tänk er en kombination av Umberto Ecos lärda medeltidsskröna ”I rosens namn”, Susan Sontags ”Vulkanälskaren” om engelska antikälskare under 1700-talet, och John Dickson Carrs atmosfärrika Londondeckare ”Bruden i Newgate” (världens bästa deckare i historisk miljö?) och vi närmar oss Gabriella Håkanssons ”Aldermanns arvinge”. Det är en tegelstensroman om drygt 800 sidor där vi på omslaget dessutom får veta att det bara är första delen av två; den andra, ”Nya Londinium”, kommer att publiceras nästa år. Genren? En konspirationsberättelse där rikas och mäktigas hemliga maktspel blottläggs mot en bakgrund av det begynnande 1800-talets London.

Nu, när stora romanprojekt blir allt vanligare både i Sverige och internationellt, kan ett sådant tilltag kännas förutsägbart, som om det muskulöst storvulna är enda vägen för författare som vill ta plats i den litterära offentligheten.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X