Annons
X
Annons
X

Håkan Lindgren: Stig Sæterbakken och ondskans lockelse

”Den som vill komma ur läsningen av en roman oförändrad avråds å det bestämdaste från Sæterbakken” – så lyder ett av omdömena i en ny bok om den norske författaren som tog sitt liv 2012. En röd tråd i hans författarskap var viljan att förlora sig själv ur sikte.

Stig Sæterbakken (1966–2012).
Stig Sæterbakken (1966–2012). Foto: Jo Michael

”Jag har egentligen aldrig litat på folk som inte dricker”, sade han i direktsänd tv, varpå det blev så mycket ­uppståndelse att flera skolor som hade bjudit in honom till författarbesök ­avbokade honom. Typiskt Sæterbakken, är det nog en och annan som tänker nu.

En svensk publik som – misstänker jag, men kanske är jag orättvis – främst förknippar honom med provokationer, svärta och självmord skulle ha nytta av antologin ”Alt menneskelig. En bok om Stig ­Sæterbakken” (Cappelen Damm) eftersom den visar ­honom i helfigur. Han var poet, författare, översättare, skrivarlärare, konstnärlig ledare för litteraturfestivalen i Lillehammer och redaktör för den egna tidskriften Marginal. Allt detta sammantaget – och den hängivenhet med vilken han gick in för allt han gjorde – gör att hans författarskap nu räknas som ett av den norska samtidslitteraturens viktigaste. Till uppräkningen bör man också lägga essäist: för mig var Sæterbakkens essäer en av förra årets upptäckter.

”Alt menneskelig” utkom i höstas, med anledning av att Sæterbakken i fjol skulle ha blivit 50 år. Av de 29 författare och skribenter som medverkar är nog Karl Ove Knausgård, Jan Arnald samt Sæterbakkens svenske förläggare Carl-Michael Edenborg mest ­bekanta för en svensk läsekrets. Den som brukar läsa tidskriften Vagant kommer också att känna igen namn som Susanne Christensen, Tore Engelsen ­Espedal, Joni Hyvönen och Henning Hagerup – inte helt oväntat, eftersom Vagants redaktör Audun Lindholm också har varit redaktör för ”Alt menneskelig”.

Annons
X

Antologin innehåller essäer, personliga minnen av Sæterbakken, redogörelser för hans verksamhet som poet och musiker, och avslutas med några återpublicerade intervjuer. Cathrine Strøm har hittat de linjer och ledmotiv som flätar samman Sæter­bakkens översättningar och författarskap. Hans översättning av den slovakiske poeten Ján Ondruš ledde till ett besök i Slovakien; intryck från resan återkommer sedan i ”Genom natten”, som blev hans sista roman.

”Genom natten” kallar Jan Arnald ”mer outhärdlig än det allra mest outhärdliga”. ”Den som vill komma ur läsningen av en roman oförändrad”, fortsätter Arnald, ”avråds å det bestämdaste från Sæterbakken”. Han avslutar: ”Trots överväldigande konkurrens är nog Stig Sæterbakkens författarskap det mörkaste som Skandinavien någonsin har frambringat.”

Vågar man sig påGenom natten” efter de orden, eller kanske någon av essäsamlingarna ”Dirty things” och ”Estetisk salighet”, är det risk att man får en överraskning. Först känner man inte igen sig alls, och sedan vill man kanske stämma Arnald för falsk marknadsföring. ”Genom natten” är framför allt en bok som gestaltar sorg, lågmält och över­tygande. Det är återhållsamheten som gör skildringen drabbande. Sæterbakken var en författare som kunde hålla igen när det behövdes.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Det mest uppseendeväckande med hans essäer är att denna påstått svartaste själ i Skandinavien inte säger något chockerande. Tror man att man ska möta den mörkaste och mest hänsynslösa av alla författare inser man snart att man har kommit in genom fel dörr och kalibrerar om sina läsinstrument: då upptäcker man hans verkliga kvaliteter. Man möter en lugn, trovärdig författarröst. Karaktäristiskt för essäisten Sæterbakken är hans beredskap till inlevelse, tydligt formad av omfattande läsning. Det är inte svårt att tro Johan Harstad när han i antologin beskriver sin skrivarlärare som en person som tog litteraturen på större allvar än andra. På så stort allvar som bara de gör som inte har fötts in i kulturlivet. ”Sæterbakkens drivkraft verkar ha varit en genuin entusiasm”, tillägger Cathrine Strøm. ”Han förmedlade, lyfte fram och talade oupphörligt om andra författare.”

    Susanne Christensen och Michael Rindal läser Sæterbakken på ett helt annat sätt än Arnald. Hos dem finns den kombination av inlevelse och misstänksamhet som, för mig, kännetecknar den bästa litteraturkritiken. Inlevelsen ska sträcka sig långt, samtidigt som den inte betyder att man sympatiserar med allt som författaren gör, eller att man köper hans egna påståenden om vad han har skrivit. Handlar romanen ”Lämna mig inte” verkligen om förlorad kärlek, undrar Rindal. Är kvinnan i boken mer än en förhoppning om en utväg ur huvud­personens självförakt?

    Den tonårige sonen som tar livet av sig i ”Genom natten” heter Ole-Jakob. Är inte det ett klumpigt namn? Christensen ser bortom klumpigheten. Hon gör namnet till ett uttryck för hans ömtålighet. Med en underbar formulering beskriver hon bindestrecket i hans namn ”som en räffla i en choklad­kaka” – han är som gjord för att knäckas på mitten.

    Vid debuten med diktsamlingen ”Flytende paraplyer” var Sæterbakken 18 år, och före det hade han redan retat upp Lillehammersborna med bandet Grå. I Kjetil Korslunds text om musikern Sæterbakken hittar man en av nycklarna till hans personlighet. Han måste ha drivits av en vilja att fly från småstadstristessen med hjälp av böcker, musik och obskyra specialintressen. Som Baudelaire sade: ”Berusa er!” Med postpunk, Laphroaig och litteratur – med allt utom dygd!

    Det går inte att skriva om Sæterbakken utan att nämna vad han och många andra 80-talsförfattare satte fingret på: att ingen i de skandinaviska välfärdsländerna mådde bra, ens under de goda åren. Det krävs en sällsynt lyhördhet för att karaktärisera exakt vad som är fel, men även de minst subtila försöken att sabotera den goda stämningen fungerar som vittnesbörd. Det är inte utan anledning som Sæterbakken låter Sauermugg pressa in maximalt antal klavertramp i en enda mening: ”Första posten på programmet är att bli den första pedofila hiv-positiva socialdemokratiska statsministern i världen som i en direktsänd TV-sändning från en insamling för barn som blivit lemlästade av minor sticker handen under kjolen på en av bössbärarna och utbrister: ’Ja, här fanns det sannerligen mycket att ta fasta på!’”

    Personer som ville bort från välfärdstristessen vid den här tiden hittade ofta vägen ner till en särskild subkulturell källarvåning med musik, litteratur och historiska specialkunskaper. Man skulle kunna kalla allt det som lockade dem för ”det onda” – en orättvis och missvisande benämning som ­kanske ändå är begripligare än en mer nyanserad beskrivning. Sæterbakken sökte sig till författarskap som hör hemma i ett slags skuldzon. Det går inte att avfärda dem, de skriver för bra för att bli ­utslängda ur samtidslitteraturen, men en viss tve­tydighet häftar alltid vid deras namn. För Sæter­bakkens del, skriver Leif Høghaug i antologin, gällde det Nietzsche, Céline, Peter Handke och Nikanor Teratologen. För sin översättning av ”Äldreomsorgen i övre Kågedalen”, där västerbottniskan blev Lillehammerdialekt, fick Sæterbakken det norska Kritikerpriset 2008.

    ”Så länge man inte helt kan placera romanen etiskt eller moraliskt består också intresset för den, fascinationen för den”, har Sæterbakken sagt. ”Just denna löshet, denna öppenhet representerar för mig det allra yppersta inom litteraturen.” Samt: ”Mina lyckligaste ögonblick som författare är när jag har skapat något som jag är osäker på om jag kan stå för.” Men han har också, vilket är intressantare, kritiserat uppfattningen att litteratur bör vara obehaglig för att vara riktigt bra. Ordet ”obehaglig” har förvandlats till beröm, och därefter till en standardfras i recensioner, ansåg han. För egen del tycker jag att ordet ”skaver” borde leda till yrkesförbud – om man inte recenserar skor. ”Verkligt motbjudande skulle litteraturen först kunna vara om den är tillräckligt dåligt skriven, vilket genast skulle göra den ointressant, därmed också oanstötlig, därmed högst sannolikt också oläst”, skriver Sæterbakken i essän ”Ubehaget i litteraturen”.

    Samtidigt med antologin utkom också ”Ikke noe av dette handler om meg”, en postum samling anteckningar om vardag, minnen och skrivande. Manuset till ”Ikke noe” mejlade Sæterbakken samma natt som han tog sitt liv. Där möter man en författarröst som är professionellt personlig utan att bli slarvig. En röst som oftast mår hyfsat bra – ändå hör man, utan att han nämner det, att det bland hans erfarenheter finns en stor smärta eller en djup depression. Detta förklaras aldrig och det behöver inte förklaras. Det ger texten resonans och trovärdighet, det får mig att vilja lyssna. Han rör sig obehindrat från diskning till avancerad musik och litteratur, utan att krångla till någondera. Det tar tid att låta så avslappnad.

    När författare själva talar om skrivande blir det rakare och enklare än när kritiker och litteratur­vetare gör det. I ”Ikke noe” formulerar Sæterbakken vad det handlar om så bra att jag inte har någonting att tillägga. Han påminner om något som är värt att hålla i minnet när tidsandan vill uppfostra oss till självupptagen autofiktion. Därför vill jag ge sista ­ordet till honom:

    ”Att skriva är motsatsen till att finna sig själv. Att skriva är att finna någon annan. Att skriva är att släppa fram någon annan, någon som skiter i din sociala status, någon som ger blanka fan i dina framgångar och/eller nederlag. Att skriva är att lämna sina personliga hänsynstaganden bakom sig för att därigenom slå hål på inspirationens ­fördämningar. Du glömmer dig själv. Du skriver! Och upp från textens oväsen stiger detta monstruöst vältaliga jag som inte fanns där förut, och som är i stånd att vara ’jag’ så mycket mer komplett och eftertryckligt än du någonsin har varit, än du någonsin kommer att bli. Du skapar helt enkelt något du inte kan mäta dig med. Du störtar dig ut i ett jämförande mörker. Du åker på en rejäl smäll. Du släpper taget, du ger efter, du ger upp. Du förlorar dig själv ur sikte. Du är utlämnad. Det du har med att göra har från och med nu ingenting med dig att göra. Du är fri. Du har blivit en annan.”

    Annons

    Stig Sæterbakken (1966–2012).

    Foto: Jo Michael Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X